Internationellt har 1,4-dioxan uppmärksammats som en så kallad "contaminant of emerging concern, CEC". Anledningen till detta är att det är ett ämne som i allt högre grad påvisas i dricksvatten och att ämnet är klassat som möjligt cancerogen. I Sverige har ämnet hit in tills uppmärksammats i begränsad omfattning. Detta uppdrag syftar till att ta fram information om 1,4-dioxan som ska utgöra underlag för att inom ett separat uppdrag göra en bedömning av om ämnet kan utgöra en så kallad contaminant of emerging concern inom arbetet med förorenade områden i Sverige. Användningsområdet för 1,4-dioxan är främst som stabilisator i klorerade lösningsmedel. Det är främst i 1,1,1-trikloretan (TCA) som behovet av stabilisatorer är som störst. Det finns även uppgifter om att ämnet används som lösningsmedel, och att 1,4-dioxan kan finnas som en förorening i kosmetika, livsmedelstillsatser, livsmedelsförpackningar, läkemedel, gummikemikalier, ytbeläggningar samt i pesticider. 1,4-dioxan är också en biprodukt vid tillverkning av polyetylentereftalatplast (PET). Det finns ingen information om att 1,4-dioxan har tillverkats i Sverige. Däremot har ämnet importerats och använts i Sverige. Statistik över användningen finns att tillgå från 1992 och framåt. Denna visar att mängden som har använts har varit relativt konstant under perioden 1992 - 2019, med en dipp under en knapp tioårsperiod från 2006. Hur mycket som har använts innan 1992 är inte känt. Anmärkningsvärt är att antalet företag som har rapporterat en användning av 1,4-dioxan har ökat kraftigt det senaste decenniet, vilket indikerar en bredare användning av ämnet. Baserat på data över användningen av 1,1,1-trikloretan i Sverige görs bedömningen att mängden 1,4-dioxan som har ingått i klorerade lösningsmedel historiskt sett antagligen har varit större än de mängder 1,4-dioxan som har importerats. 1,4-dioxan är klassat av flera organisationer som att vara misstänkt cancerogent. USEPA gör bedömningen att ämnet inte har något tröskelvärde avseende toxikologiska effekter för människan. Andra organisationer, såsom WHO, anser däremot att det finns en nedre gräns under vilken ämnet inte har några negativa hälsoeffekter, även vad gäller cancerogena effekter. Den huvudsakliga exponeringsvägen för människor bedöms vara via dricksvatten. TDI för 1,4-dioxan är jämförbar med trikloreten och ungefär två tiopotenser lägre än för 1,1,1-trikloretan. 1,4-dioxan uppvisar en låg toxicitet i akvatisk miljö. Upptaget i biota är lågt och ämnet tycks inte ackumuleras i näringsväven. När 1,4-dioxan kommer ut i miljön har ämnet en begränsad förmåga att fastläggas i mark och att förångas. Däremot är lösligheten i vatten hög. Sammantaget innebär detta att 1,4-dioxan primärt återfinns i grundvatten. Vissa uppgifter gör gällande att plymerna är mer utsträckta för 1,4-dioxan än för klorerade lösningsmedel, men andra visar på det om- vända. Generellt kan dock konstateras att 1,4-dioxan har egenskaper som gör att grundvattenplymer kan vara utbredda på samma sätt som för klorerade lösningsmedel. Utifrån det arbete som har genomförts inom föreliggande uppdrag bedöms 1,4-dioxan ha potential att utgöra en så kallad "contaminant of emerging concern" inom arbetet med förorenade områden.