Massaindustrin har gett ifrån sig stora mängder träfibrer och processkemikalier från olika utsläppskällor vid Sveriges östkust. Fibrer och föroreningar som är bundna till dem (både metaller och organiska föroreningar), ligger idag ackumulerade utanför eller nedströms de olika utsläppskällorna och bildar så kallade fiberbankar (huvudsakligen fibermaterial) och fiberhaltiga sediment (fibermaterial uppblandat med naturliga sediment bestående mestadels av leror). Naturlig översedimentering av fiberbankar med nya, renare sediment har konstaterats i enskilda fall men är inte vanligt förekommande.

Ett kontinuerligt läckage, tillsammans med andra naturliga processer som t.ex. landhöjning och undervattensskred samt mänskliga aktiviteter i områdena som utbyggnad av hamnar och olika typer av ledningar kan bidra till att föroreningar som ligger begravda riskerar att spridas. Sanering av fiberbankar kan i olika grad vara problematisk på grund av fiberbankars låga kompakt- och skrymdensitet. Det finns därför ett stort behov av effektiva metoder för att kunna hantera en storskalig förvaltning och sanering av fiberbankar. 

Syftet med denna förstudie har varit att undersöka möjligheter att stabilisera fiberbanksmaterial och fiberrikt sediment för att förbättra materialens hållfasthets- och deformationsegenskaper och samtidigt fastlägga förekommande föroreningar. Detta har gjorts genom att bestämma hållfasthet och lakbarhet hos provkroppar tillverkade på laboratorium. 

Undersökningarna visar att densiteten och hållfasthetsegenskaperna hos fiber och fiberrikt sediment kan förbättras betydligt genom stabilisering. Vilken hållfasthet som kan uppnås beror av egenskaperna hos det ursprungliga sedimentet. Skakförsöken visade emellertid att stabilisering medförde betydligt högre lakvattenhalter av kobolt, koppar, kvicksilver, och nickel, samt alla detekterade PAH och PCB kongener. För krom, bly och zink minskade däremot lakvattenhalterna efter stabilisering. Ytutlakningsförsöken visade att den ackumulerade mängden av tungmetaller steg med tiden och för PAH tycks ökningen vara relativt linjär men i de flesta fall kunde en avklingning ses.