Huvudsyftet med denna rapport var att beräkna klimatpåverkan från ett utfört stabilitetshöjande åtgärdsprojekt inom Älvängens västra industriområde, Ale kommun, baserat på projektspecifika mängduppgifter och klimatdata. Klimatberäkningarna omfattar samtliga utförda åtgärder, dvs. tryckbank, avlastningsschakt och naturanpassade erosionsskydd.

Den totala klimatpåverkan (moduler A1-A5 och D) från det utförda åtgärdsprojektet uppgår till 934,8 ton CO2e, varav modul A1-A5 står för 88,7 % (832,9 ton CO2e) och modul D för 10,9 % (101,9 ton CO2e). I denna studie avser modul D klimatpåverkan i samband med den minskade elproduktionen (42,97 MWh per år) vid Lilla Edets vattenkraftverk, eftersom den anlagda tryckbanken utmed Göta älv skulle kunna orsaka en genomsnittlig dämningseffekt på 1,4 mm. När det gäller fördelningen av den totala klimatpåverkan mellan de olika åtgärderna svarar tryckbank för 89,9 % (totalt 840,6 ton CO2e inklusive modul D), avlastningsschakt för 8,4 % (78,6 ton CO2e) och erosionsskydd för 1,4 % (13,2 ton CO2e).

Klimatpåverkan från åtgärden med tryckbank (738,7 ton CO2, modul A1-A5) är till stor del kopplad till tryckbanksmassor (45,1 %) och dieselförbrukning av arbetsmaskiner på arbetsplatsen (42,2 %). Tryckbanksmassornas klimatpåverkan kommer från produktionsskedet (33 %), följt av transport (12,1 %). Bidraget från dieselförbrukningen på arbetsplatsen fördelas mellan arbetsmaskiner på följande sätt: mudderverk (utläggning av tryckbanksmassor) 17 %, bogserbåt (transport av tryckbanksmassor mellan utlastningspunkt och utläggningsområden) 9,3 %, hjullastare (transport av tryckbanksmassor från upplag till utlastningspunk) 9,1 % och grävmaskin (utlastning av massor från utlastningspunk till pråmar) 6,8 %.

För att ytterligare minska den totala klimatpåverkan från det utförda åtgärdsprojektet bör fokus läggas på bland annat inköp och transport av bergkrossprodukter med mindre klimatpåverkan. Dessutom skulle det vara värdefullt att undersöka möjligheter att minska klimatpåverkan från drivmedelsförbrukning för arbetsmaskiner på byggplatsen.

Under 2019–2021 utfördes en förstudie vid Statens geotekniska institut kallad Stabilitetsberäkning av befintliga järnvägsbankar (Dehlbom et al., 2021). I projektet utfördes bland annat analytiska stabilitetsberäkningar för två befintliga järnvägsbankar belägna nordost om Örebro. Beräkningarna utfördes med olika typer av indata för hur tåglasten ska beaktas samt hur indata till beräkningar ska bestämmas. Syftet med förstudien var att ta fram underlag för att i ett potentiellt kommande projekt utveckla metodik för stabilitetsberäkningar för befintliga järnvägsbankar. För att erhålla jämförelser med resultat från numeriska beräkningar har föreliggande projekt genomförts. I rapporten beskrivs materialmodellerna NGI-ADP och NGI-ADP Soft som har använts i utförda beräkningar. Uppdraget har finansierats av Statens geotekniska institut.

Författare till rapporten är David Rudebeck, Bo Vesterberg och Björn Dehlbom, SGI. Rap-porten har granskats av Hans Mattsson, Luleå tekniska universitet och Helene Kennedy, SGI, som har bidragit med värdefulla synpunkter på rapporten.

Hur provtagningar av jord vid förorenade områden planeras, utförs och kontrolleras varierar mellan olika projekt. Orsaken är dels att provtagningsteorin för partikulära material är relativt okänd och komplicerad, dels att det saknas svensk litteratur som tydligt beskriver resonemangen som ligger till grund för korrekt replikatprovtagning i fält. Konsekvensen har blivit att olika organisationer och personer gör olika tolkningar av vad som är lämpligt, vilket i sin tur leder till resultat som kan vara svårtolkade.

Denna rapport har två olika syften: (1) att förklara grunderna i provtagningsteorin, så att denna teori har bättre förutsättning att beaktas i verkliga projekt, och (2) att beskriva hur replikatprover bör tas i fält, med utgångspunkt i provtagningsteorin. Målet är att det ska leda till provtagningar av högre kvalitet samt en bättre kontroll av utförda provtagningar än idag. Rapportens målgrupp är personer som har ett särskilt intresse för provtagningsfrågor och som planerar provtagningar av förorenad jord eller granskar provtagningsplaner och genomförda provtagningar.

Rapporten är inriktad mot provtagning som syftar till att karakterisera en viss jordvolym, så att beskrivande statistik kan beräknas och osäkerheter kvantifieras. Ett av de viktigaste stegen inför karakteriserande provtagning är att definiera den jordvolym som ska undersökas, den så kallade karakteriseringsvolymen. Därefter måste även provets representativa volym definieras. För att undvika provtagningsfel, eller åtminstone hålla felen på en acceptabel nivå, är det viktigt att känna till vilka felkällor som finns. Rapporten beskriver de sju grundläggande provtagningsfelen enligt provtagningsteorin.

Under de senaste åren har minskning av inbäddade koldioxidutsläpp från byggnader blivit allt viktigare för att uppnå ett klimatneutralt byggande. Hittills har forskningen om klimatneutralt byggande huvudsakligen fokuserat på klimatpåverkan från byggmaterial i marköverbyggnaden, särskilt stommaterial. Däremot har klimatpåverkan från geokonstruktioner fått begränsad uppmärksamhet i litteraturen.

Syftet med denna litteraturöversikt var att sammanfatta den aktuella kunskapen om klimatpåverkan från geokonstruktioner för byggnader, baserat på 45 fallstudier som presenterats i 15 utvalda vetenskapliga artiklar publicerade mellan januari 2020 och juli 2023. Målet var dels att kartlägga klimatpåverkan från geokonstruktioner baserat på dessa fallstudier, dels att identifiera eventuella kunskapsluckor inom området.

I samband med fördjupade släntstabilitetsutredningar är det idag inte ovanligt att triaxialförsök utförs. Vid aktiva triaxialförsök drivs provet till brott genom att pressa sammanprovet vertikalt med vanligen en konstant deformationshastighet varvid de vertikala effektivspänningarna ökar till dess spänningsvägen når brottlinjen. Härav måste man ställa sig frågan om det är under dessa förhållanden som jorden i en naturlig slänt går till brott?

Försöksfallet är rimligt om man tänker sig en överlast (aktiva försök) eller en avschaktningeller erosion (passiva försök). En ytterligare lastfaktor som påverkar effektivspänningsbilden är portrycket och dess utveckling vid belastning. Ökade portryck leder till minskade effektivspänningar och en minskning av den tillgängliga skjuvhållfastheten vilket i sin tur kan innebära att slänten går till brott. Nederbörden förväntas öka i framtiden till följd av den pågående klimatförändringen, och detta leder troligen till ökade portryck ijorden och därmed ökad sannolikhet att ras och skred inträffar.

Det är därför av intresse att studera möjligheterna till att styra spänningarna i triaxialförsök så att en portrycksökning skapas i provet som efterliknar portrycksökningen i en slänt, och studera hur en brottssituation kan uppstå. Om försöket faller väl ut skulle man därigenom kunna utvärdera brottparametrar utifrån vanligen förekommande belastningsförhållanden. Försöken är av typen CSD (Constant Shear Drained) där skjuvspänningenhålls konstant under försöket medan portrycket ökas och effektivspänningen minskar.

Denna förstudie syftar till att göra några inledande CSD-försök med redan upptagna siltprover från den stabilitetsutredning som utfördes 2019–2021 inom SGI:s skredriskkartering utmed Ångermanälven 2015–2022. CSD-försök utfördes i förstudien på åtta proverfrån fem provtagningsplatser utmed Ångermanälven och resultaten har utvärderats.

I slänter med siltiga jordar i anslutning till Trafikverkets befintliga vägar och järnvägar i Västernorrlands län, har kryprörelser identifierats. Det finns ett behov av att kunna identifiera områden med risk för sådana kryprörelser, få en bättre förståelse för dessa mekanismer och under vilka förutsättningar dessa kan utvecklas till skred, vilket ger möjlighet att analysera och övervaka dessa riskområden.

I denna förstudie görs en genomgång av problemet varför långsamma skred i siltig jord uppstår och under vilka förutsättningar dessa förekommer. Vidare presenteras en kunskapsöversikt baserat på svenska och internationella erfarenheter. I förstudien ingår också en översiktlig redogörelse för möjligheten att analysera fenomenet genom numerisk modellering och avancerade laboratorieförsök samt att beskriva vilka övervakningssystem som kan vara lämpliga i identifierade riskområden. Förslag ges också till fortsatt arbete.

Rapporten är utformad så att de olika studier och analyser som genomförts finns beskrivna i varsin bilaga (1–7) och själva huvudrapporten är en sammanfattning av bilagorna med slutsatser från dessa.

Studien har genomförts av medarbetare på Statens geotekniska institut (SGI), Chalmers tekniska högskola (Chalmers) och Luleå tekniska universitet (LTU). De som genomfört studien är Hjördis Löfroth (uppdragsledare), Hanna Fritzson, Martin Holmén, Karin Lundström och David Rudebeck, SGI, Ayman Abed och Minna Karstunen, Chalmers, samt Qi Jia och Jan Laue, LTU. Från Trafikverket har Eva-Lotta Olsson (FoI-handläggare), Mikael Ånäs, Stefan Johansson och Freja Söderberg bidragit till studien.

Av dem som tror att naturrelaterade extremhändelser kommer att bli vanligare om tio år anses klimatförändringen vara den huvudsakliga anledningen. Detta visar en undersökning som Novus gjorde i maj 2023 på uppdrag av Statens geotekniska institut (SGI). Syftet har varit att få kunskap om medborgarnas erfarenheter, åsikter och beredskap vad gäller extremhändelser i Sveriges tio identifierade riskområden för ras, skred, erosion och översvämning. 

Föroreningars bakgrundshalter i sediment kan behöva beaktas vid olika typer av utredningar och myndighetsbeslut. Beroende på sammanhanget kan begreppet bakgrundshalt emellertid ha olika betydelse. I den här rapporten beskrivs innebörden av begreppen naturlig, förindustriell respektive rådande bakgrundshalt.

Exempel på sammanhang där kännedom om olika typer av bakgrundshalter behövs är utredningar av förorenade områden, vattenförvaltning, vattenverksamhet, dispensgivning till dumpning av muddermassor samt prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet.

Naturlig bakgrundshalt är ett relevant begrepp bara för de ämnen som förekommer naturligt och som spridits via naturliga processer. Begreppet kan definieras som halten av ett naturligt förekommande ämne utan tillskott från mänskliga aktiviteter.

I de fall då hänsyn till den naturliga bakgrundshalten behöver tas bör uppmätt förindustriell bakgrundshalt användas som referenstillstånd. Den förindustriella bakgrundshalten kan definieras som halten av ett naturligt förekommande ämne utan tillskott från mänskliga aktiviteter som ägt rum efter industrialiseringens början.

Den förindustriella halten i sediment varierar geografiskt och bör bestämmas platsspecifikt. Genom att undersöka olika nivåer av en sedimentkärna går det att mäta hur halterna har varierat tillbaka i tiden. Förindustriell bakgrundshalt kan därför i normalfallet bestämmas genom provtagning på ackumulationsbottnar och analys av de skikt som sedimenterat före år 1800. Åldersbestämning av sedimentskikten kan göras med hjälp av till exempel isotopanalys eller studier av trender av föroreningar med kända utsläppstoppar.

Med rådande bakgrundshalt avses summan av naturlig halt och diffust antropogent tillskott. Begreppet kan för sediment även definieras som förindustriell bakgrundshalt plus det föroreningstillskott som inte kan spåras till en eller flera relativt väl definierade källor. I huvudsak den förorening som uppstått till följd av långväga atmosfärstransport eller persistenta föroreningar som har transporterats långväga i vattnet, exempelvis ute till havs.

Den rådande bakgrundshalten varierar geografiskt och föroreningskoncentrationer vid referenslokaler kan användas som jämförelse för att bedöma i hur hög grad uppmätta halter avviker från rådande bakgrundshalter.

I de fall platsspecifika undersökningar inte är möjliga kan så kallade tillståndsbaserade bedömningsgrunder användas för att få en uppfattning om hur hög en uppmätt halt är i ett nationellt perspektiv. Valda tillståndsbaserade bedömningsgrunder redovisas i den här rapporten och genom ett fiktivt exempel illustreras hur de kan användas.

Förordning 2018:1428 om myndigheters klimatanpassningsarbete trädde i kraft den 1 januari 2019. Enligt förordningen är SGI ålagd att göra en klimat- och sårbarhetsanalys (KSA) som ska ligga till grund för myndighetens inriktning och utformning av klimatanpassningsarbetet. En klimat- och sårbarhetsanalys är en samlad analys och bedömning av klimatrelaterade risker utifrån sårbarhet och exponering för klimatrelaterade faror, för samhälle och ekosystem.

I den här rapporten redovisas resultatet från den klimat- och sårbarhetsanalys som har genomförts under våren 2024. Den utgör SGI:s andra klimat- och sårbarhetsanalys i ordningen. Den första analysen genomfördes 2020 och låg till grund för SGI:s handlingsplan för klimatanpassning för åren 2021–2025 (handlingsplan nummer två i ordningen). I det arbetet lyftes de nationella utmaningarna ras, skred och erosion fram som särskilt viktiga för SGI att prioritera och dessa frågor fick även en framträdande roll i den andra handlingsplanen för klimatanpassning.

Tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) hade SGI under åren 2019–2021 regeringens uppdrag att identifiera särskilda riskområden för ras, skred, erosion och översvämning som är klimatrelaterade. Uppdraget resulterade i att tio nationella riskområden pekades ut och rangordnades. Denna rapport omhändertar i allt väsentligt frågorna kring ras, skred och erosion och har legat till grund för SGI:s styrning av klimatanpassningsarbetet mot dessa tio nationella riskområden. Den analys som presenterades i riskområdesrapporten är aktuell och kan fortsatt tjäna som en klimat- och sårbarhetsanalys avseende de indirekta farorna ras, skred och erosion.

Den föreliggande klimat- och sårbarhetsanalysen är en komplettering till riskområdesrapporten, för att få en mer heltäckande analys av frågor inom SGI:s ansvarsområde. Vi har valt att komplettera med de indirekta farorna marksättningar, erosion i vattendrag och PFAS-spridning. Motiven till att dessa faror har valts ut beskrivs i kapitel 4:1, 5:1 och 6:1. Riskområdesrapporten och den föreliggande KSA:n utgör ett samlat underlag för SGI:s tredje handlingsplan för klimatanpassning, som ska gälla för åren 2025–2027. I arbetet har SGI fått stöd av SMHI och följt framtagen metodik för utförandet av en klimat- och sårbarhetsanalys.

Vid tillverkning av papper och pappersmassa släpptes tidigare stora mängder träfibrer ut i vattenmiljön, tillsammans med olika miljöföroreningar. Träfibrerna har på många platser ansamlats på sjöbotten och bildat så kallade fiberbankar. Fiberbankarna innehåller ofta höga halter av klorerade organiska miljögifter och metaller som riskerar att spridas till den omgivande vattenmiljön. Muddring och efterbehandling på land kan vara ett saneringsalternativ. Syftet med den här förstudien var att utvärdera om hydrotermisk karbonisering (HTC) i kombination med våtoxidation kan användas för att omvandla fibermaterial från fiberbankar till hydrokol samtidigt som energi kan utvinnas. Hydrokol har ett högt energivärde och skulle kunna förbrännas i en avfallsklassad förbränningsanläggning så att de organiska miljögifterna destrueras. 

Förstudien gjordes i samarbete med företaget C-Green som har utvecklat en process (OxyPower HTC^TM) där värmen som bildas vid våtoxidation återanvänds. I förstudien testades fibersediment från tre olika fiberbankar, med olika typer av träfibrer och miljöföroreningar, i företagets labbreaktor. I kombination med kemiska analyser av metaller och klorerade organiska miljögifter (PCB; polyklorerade bifenyler, PCDD; polyklorerade dioxiner, PCDF; polyklorerade furaner och DDX; diklordifenyltrikloretan (DDT) och dess nedbrytningsprodukter) undersöktes om ämnena återfanns i hydrokolet eller i det våtoxiderade vattnet efter behandling. Resultaten visade att samtliga sediment kunde omvandlas till hydrokol på ett effektivt sätt. De organiska miljögifterna återfanns i hydrokolet men kunde inte hittas i några kvantifierbara halter i det våtoxiderade vattnet. Metallerna återfanns dock i både hydrokol och det våtoxiderade vattnet. Vår förstudie visar på potentialen att omvandla fibersediment till hydrokol med OxyPower HTC^TM tekniken. Erfarenheter från ett pilotskaleförsök skulle dock behövas för att ge säkrare energi och kostnadskalkyler för eventuella framtida saneringsprojekt. 

Syftet med denna publikation är att ge råd om hur man bör gå tillväga vid in situ-klassificering av jordmassor. I publikationen presenteras en metodik för klassificeringen. Olika provtagningsstrategier som förekommer vid klassificering av jordmassor beskrivs och jämförs. Målet med klassificeringen är att undvika felklassning, det vill säga man vill undvika att förorenade jordmassor lämnas kvar utan åtgärd eller att rena jordmassor schaktas bort i onödan. En bra provtagningsstrategi ska därför ha låg sannolikhet för felklassning. I publikationen presenteras ett antal exempel och tumregler, bland annat för hur man bedömer hur bra en viss provtagningsstrategi är samt hur man väljer en lämplig storlek på beslutsenheten. Publikationen vänder sig till olika aktörer som arbetar med förorenade områden såsom verksamhetsutövare, tillsynsmyndigheter, konsulter och entreprenörer.

Statens geotekniska institut (SGI) har det nationella ansvaret för forskning, teknikutveckling och kunskapsuppbyggnad gällande förorenade områden i Sverige. Vi genomför återkommande enkätundersökningar till branschen inom förorenade områden. Syftet med enkäterna är att få en uppfattning om det generella kunskapsbehovet inom arbetet med förorenade områden samt inom specifika fördjupningsområden. SGI:s sjunde enkätundersökning genomfördes under hösten 2023 med fokusområdet sediment.

Den här enkäten besvarades av 91 personer varav 63 fullföljde hela enkätundersökningen. Mer än 60 % av enkätdeltagarna arbetar på en tillsynsmyndighet eller annan statlig myndighet. Enkäten bestod av 19 frågor, men då vissa frågor är följdfrågor, beroende av föregående svar, har inte alla besvarat alla frågor.

Enkäten visar att förorenade sediment till stor del undersöks och åtgärdas i samband med utredning av förorenade markområden och i samband med exploateringsåtgärder, som utbyggnad av konstruktioner eller underhållsmuddring. Vi ser därför vikten av samarbete, kommunikation och erfarenhetsutbyte mellan och inom olika aktörer som kommuner och länsstyrelser. Kunskapsnivån hos den enskilda handläggaren tillsammans med erfarenhetsutbytet och samarbetet mellan handläggare på olika avdelningar kan bli avgörande för hur exploateringsprojekt som berör förorenade sedimentområden hanteras.

Denna rapport sammanställer aktuell kunskap om fysikalisk-kemiska egenskaper som fyra perfluorerade ämnen, PFOA, PFNA, PFHxS och PFOS, har. Rapporten omfattar dels parametrar som beskriver hur ämnena sprids i mark, dels parametrar som tillämpas för att bedöma de hälso- och miljörisker som ämnena kan utgöra. I rapporten redovisas även kunskapsläget avseende bakgrundshalter av PFAS i mark, både ur ett svenskt och internationellt perspektiv.

En översiktligt beskrivning av kommersiellt tillgängliga analysmetoder för att kvantifiera PFAS i mark och grundvatten ges. Slutligen redovisas ett förslag till en metodik för hur analysdata som underskrider analysen rapporteringsgräns kan hanteras vid beräkning av summahalt av PFOA, PFNA, PFHxS och PFOS.

Med utgångspunkt i det mycket stora antalet förorenande verksamheter (både historiska och pågående) som kan ge upphov till förorenade sedimentområden i Sverige behövs ett strukturerat tillvägagångssätt för att kunna hantera utmaningen med att inventera, och prioritera mellan, förorenade sedimentområden. Arbetet med förorenade sediment behöver följa en metodik för att identifiera, inventera och bedöma både punktkällor och sediment. Metodiken som presenteras här har tagits fram med syftet att vara ett verktyg i inventeringsarbetet av förorenade sediment.

För ett framgångsrikt och effektivt identifierings- och inventeringsarbete är samverkan mellan olika arbetsområden centralt. Det handlar bland annat om tillsyn av pågående miljöfarliga verksamheter, vattenförvaltningens arbete och arbetet med att undersöka och vid behov åtgärda förorenade områden. För förorenade sediment behövs en samlad bild av vilka föroreningskällor som tillför föroreningar till sedimenten och hur fördelningen sker på en hanterbar nivå, varför VARO (vattenförekomstavrinningsområde) har valts som en avgränsning/utgångspunkt. SGI rekommenderar denna arbetsmodell. Metodiken genomförs i en iterativ arbetsprocess där kunskapen om ett objekt succesivt byggs på och riskklassningen revideras utifrån nytillkommen kunskap.

Underlagen som är framtagna som stöd till metodiken utgörs av både branschlistor och GIS-kartor. För pågående miljöfarlig verksamhet finns ett branschutsläppsverktyg och den befintliga branschlistan för förorenade områden (Naturvårdsverket 2023a) har uppdaterats med avseende på sediment. Underlaget till branschlistan har tagits fram i samarbete mellan statliga myndigheter och baseras på befintlig kunskap. Underlagen är levande dokument som kommer att uppdateras. Som ett ytterligare underlag till den inledande prioriteringen har belastningskartor tagits fram för samtliga VARO i Sverige, vilka visar var belastningen av förorenande ämnen är störst baserat på historiska och pågående verksamheter.

Sedimentinventering fas 1 utgörs av att samla in relevant information om prioriterade punktkällor, utföra en uppdaterad utvärdering av respektive punktkällas potential att förorena sediment och prioritera punktkällor/VARO till inventering fas 2.

Sedimentinventering fas 2 syftar till att verifiera om en föroreningsskada föreligger och bedöma föroreningssituationen i sedimenten. I det verifierande fältarbetet ingår framtagning av fördjupade underlagsdata och fältprovtagning. I den samlade bedömningen utvärderas insamlade fältdata, den potentiella föroreningsskadan bekräftas eller förkastas och sedimentobjektet riskklassas enligt MIFO. För vidare utredning och riskbedömning prioriteras föroreningsobjekt som uppvisar tydligt förhöjd föroreningshalt i vatten eller sediment i jämförelse med uppströms halt, rådande bakgrundshalt eller referenslokal eller förekomst av föroreningar som bedöms ha mycket hög inneboende farlighet. Även höga föroreningshalter i ytnära sediment, indikationer på pågående spridning från sedimentet och där föroreningarna medför en potentiell risk för människors hälsa eller miljön (känslighet/skyddsvärde) är prioriteringsgrunder.

Denna rapport redovisar ett uppdrag som utfördes av SWECO på uppdrag av SGI, med syfte att ta fram bättre underlag för utredning och riskbedömning av erosion och sedimenttransport i små avrinningsområden. Arbetet bestod av en fallstudie i Mörviksån där information om avrinning kopplades till en skyfallshändelse i juni 2003.

Syftet var att utvärdera hur beräkningar med hydrodynamisk modell överensstämmer med mätningar och observationer i fält. I arbetet har SWECO’s modell och modelleringsverktyg tillämpats. Slutsatser och rekommendationer i rapporten är författarnas och behöver inte överensstämma med beställarens.

Projektets övergripande mål var att bidra till utveckling av behandlingsmetoder för PFAS-förorenade material. Prestanda hos olika destruktionsmetoder såsom sonolys, fentonreagenstillsats, elektrokemisk oxidation och ultraviolett strålning utvärderades för att optimera driftsvariabler och potential för skalbarhet. Kombinationer av dessa destruktiva metoder och icke-destruktiva tekniker såsom jordtvätt/våtsiktning och adsorption utvärderades för att behandla PFAS-kontaminerad jord och vatten från Umeå flygplats och en deponi (DÅVA DAC). Elektrokemisk oxidation visade en högre nedbrytningsgrad, upp till 99% för PFOA, än de andra nedbrytningsmetoderna som studerades.

Eftersom elektrokemisk oxidation visade lovande resultat, användes det i demonstrationsförsök med en uppskalad flödescellsreaktor. Jordtvätt visade sig effektivt avlägsna PFAS, och en kombination av jordtvätt följt av skumfraktionering och elektrokemisk oxidation resulterade i 99% borttagning av PFOS. Adsorption följt av elektrokemisk oxidation avlägsnade 84,5% av PFOS från grundvatten och 76% PFOS från deponilakvatten. Projektet indikerar att det finns potential för dessa skalbara behandlingsmetoder för PFAS-förorenade material, men pekar också på behovet av fortsatt arbete kring processoptimering och skalbarheten.

Den här rapporten belyser risker som finns med att borra i berg som kan vara förorenat med klorerade lösningsmedel. För att på ett bra sätt hantera dessa behövs kunskap om föroreningen samtidigt som det krävs förståelse för borrarbetet.

Den huvudsakliga risken med föroreningstypen är kopplad till om den föreligger som ren produkt (egen fas, en sammanhängande vätska) eller inte. Det är som ren produkt den kan utgöra en riktigt uthållig risk för omgivningen. Men även spridning av klorerade lösningsmedel i löst fas riskerar att försämra statusen hos ett grundvatten, inte minst då spridningsplymer kan bli kilometerlånga. Utöver negativ miljöpåverkan och i värsta fall hälsorisker innebär en sådan spridning att förutsättningarna för att installera bergvärme kan påverkas för många fastighetsägare.

Materialförlust och sprickbildning i bergväggen vid borrning kan öppna upp spridningsvägar och koppla samman grundvattenmagasin. Rapporten visar vilka möjligheter respektive begränsningar det finns för att hantera detta. Upp till vissa föroreningshalter kan tätning och återfyllning av bergborrhål vara godtagbara försiktighetsåtgärder.

Vilka föroreningshalter som är möjliga att borra igenom är svårt att ange, men vi ger i rapporten förslag att utgå ifrån. Platsspecifik kunskap om föroreningssituationen, berget, dess transportförmåga och skyddsvärda objekt i omgivningen kan i det enskilda fallet bidra till en säkrare bedömning.

En majoritet av våra samhällen och infrastruktur ligger längs med vattendrag, sjöar och kusten. Det innebär att samhällsvärden kan hotas till följd av ökad sannolikhet för erosion, skred och ras när klimatet förändras. Klimatförändring kan påverka sannolikheten för skred och ras på flera sätt. Ett sätt är genom ökad erosion i vattendrag, till följd av kraftigare vattenföring under perioder med långvariga eller intensiva regn. Erosion och sedimenttransport i vattendrag förändrar över tiden vattendragets morfologi och därmed geometrin. En förändring av geometrin påverkar i sin tur stabiliteten av den omgivande marken och därmed sannolikheten för skred och ras.

Denna rapport sammanfattar vilka metoder som SGI har använt för att analysera och prognostisera framtida erosion i vattendragen; Göta älv, Norsälven, Säveån och Ångermanälven mellan åren 2009 till 2022, vilka lärdomar som har gjorts och vilka rekommendationer som kan ges. Syftet med rapporten är att förmedla kunskap och dela med av erfarenhet inför liknande utredningar.

Samhället behöver planeras och anpassas till de fysiska förutsättningar som finns och till framtida klimatförändringar. Kunskap om ras, skred och erosion behövs för att kunna ta långsiktiga hållbara beslut, undvika ekonomiska förluster och förebygga olyckor.

Flera svenska myndigheter, såsom Statens geotekniska institut (SGI), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Skogs­styrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) samt Lantmäteriet (LM) producerar kartunderlag som kan användas för att analysera förutsättningar för ras, skred och erosion.

Vägledningens syfte är att samla de statliga kartunderlag som finns framtagna för fråge­ställningar inom ras, skred och erosion, samt översiktligt beskriva hur de kan användas och tolkas. Den ska ge stöd till kommuner, länsstyrelser, myndigheter och andra intres­senter i deras arbete. Underlagen ger en bra grund för strategiska val och beslut för långsiktig, säker och hållbar markanvändning och planering. I vissa fall innehåller underlagen överlappande information, både tematiskt och geografiskt. Vägledningen ger därför en beskrivning av hur underlagen kompletterar varandra och vad de har för begränsningar.

Underlagen som ingår i vägledningen består av både kartlager (GIS-data) och beskriv­ande rapporter. Alla kartunderlag finns samlade i kartvisningstjänsten ras, skred och erosion (RSE). För varje kartunderlag om ras, skred och erosion finns ett produktblad. I produktbladen finns information hur underlagen kan användas, samt länkar till mer information.

Föroreningar kan medföra risker för människors hälsa och vår miljö. I Sverige har vi miljökvalitetsmål som anger inriktningen för miljöarbetet och fokuserar på att minska dessa risker. Det finns ett stort antal förorenade områden i landet. Utredningar av vilka risker ett förorenat område kan innebära för människors hälsa eller miljön och hur man vid behov kan minska riskerna genom efterbehandling, är en viktig del av miljömålsarbetet. Statens geotekniska institut (SGI) har det nationella ansvaret för forskning, teknikutveckling och kunskapsuppbyggnad inom förorenade områden. Syftet är att SGI ska medverka till att höja kunskapsnivån samt öka saneringstakten så att miljökvalitetsmålen nås.

Som ett led i detta ingår att förmedla kunskap om det arbete som utförs vid SGI till olika intressenter, såsom tillsynsmyndigheter, universitet och högskolor, konsulter, analyslaboratorier, problemägare och entreprenörer med flera.

Denna rapport ger en överblick över arbetet med att beakta klimatförändringar och klimatsäkra åtgärder av förorenade områden i USA. Ett land som levt med följderna av ett förändrat klimat i snart 20 års tid. Det är vår förhoppning att litteraturgenomgången och återgivna referenser till web-baserad information ska inspirera och komma till nytta i vårt svenska arbete med avhjälpande av förorenade områden.

I samband med uppgradering av befintliga banor för högre axellaster, tåghastigheter eller ökad trafikmängd är det viktigt att ta hänsyn till de ökningar av deformationer som kan erhållas i banunderbyggnaden, som kan orsaka spårlägesfel och ökat underhåll. I samband med spårbyten på sträckor där endast marginella förändringar planeras är det också viktigt att analysera de delar av sträckan där det är onormalt mycket spårunderhåll under rådande förhållanden. Inom den tyska och österrikiska järnvägen är målsättningen att spårunderhåll efter en banunderbyggnadsrenoveringsåtgärd i samband med spårbyte inte ska behöva utföras med tätare intervall än 5 – 10 år.

I vägledningen Projektering och utförande av bärighetsförbättring av järnväg (Trafikverket, 2021a) redovisas rekommendationer för hur undersökning och projektering bör utföras som underlag för banunderbyggnadsrenovering. I vägledningen redovisas praktiska rekommendationer avseende tjocklek och kvalitet på befintligt jordmaterial ned till 2 m under rälsens underkant, observation av vatteninnehåll i den övre delen av bankroppen och avvattning vid sidan av bankroppen. Även analys av andra indata som underlag för analys av åtgärder beskrivs, exempelvis analys av spårunderhåll, spårlägesfel och resultat från rälsnedböjningsmätningar. I skriften föreslås riktvärden för rälsnedböjning i en enstaka punkt och rälsnedböjningsförändring per spårmeter. I dagsläget saknas dock erfarenheter från uppföljningar av tillämpning av riktvärdena och det saknas också möjligheter att använda mätresultaten för ytterligare beräkningar och analyser.

Det svenska järnvägsnätet är till stor del byggt under andra halvan 1800-talet och i början av 1900-talet. Under de senaste 25 åren har uppgradering utförts av befintliga banor för högre hastigheter, högre axellaster och högre linjelaster. Uppgraderingen har skett genom uppgradering av enkelspår eller genom ombyggnad av enkelspår till dubbelspår. Det senare huvudsakligen på grund av kapacitetsbrist. De geotekniska förstärkningsåtgärder som utförts för befintliga banor har under denna period i huvudsak omfattat förstärkning med avseende på banornas bankstabilitet och totalstabilitet. De spåråtgärder som utförts under denna period omfattar i huvudsak spår- och slipersbyte samt makadamballaståtgärder. Orsaken till ovanstående är att de åtgärder som är aktuella normalt innebär arbeten i spår som kräver avstängning av järnvägstrafiken under en längre period och att kostnaderna för såväl åtgärd som för störningar i trafikeringen kan bli höga.

Banunderbyggnaden i befintliga banor påverkar i högsta grad funktionen hos spåranläggningen. Spårstyvhet/rälsnedböjning och vatteninnehåll i jorden närmast under spåret, påverkar tillståndsutvecklingen. Förändrad trafikering (axellast, hastighet, trafikmängd) kommer att påverka nedbrytningsprocessen och behov av underhållsåtgärder. Mycket låg spårstyvhet kan leda till mycket snabb nedbrytning av spårkonstruktionen (brott i befästningar). Sannolikt har ovanstående faktorer även betydelse vid nybyggnation av järnväg med avseende på utformning av banunderbyggnaden, speciellt avseende övergångskonstruktioner.

Svårigheten med att utföra relevanta bärighetsförbättringsåtgärder, exempelvis under-ballastbyte, på trafikerade banor är att det av olika anledningar är svårt att få till längre sammanhängande tider för avstängning av trafiken. Under de senaste 30 åren har banunderbyggnadsrenoveringsmaskiner använts i stor omfattning inom de europeiska järnvägsförvaltningarna, men inte i Sverige. Det är således av stort värde att studera möjligheterna att använda banunderbyggnadsrenoveringsmaskiner för underballastbyte inom det svenska järnvägsnätet.

Metodutvecklingsprojektet syftar till att undersöka om det är möjligt att på ett nytt och förbättrat sätt skatta den odränerade skjuvhållfastheten hos kohesionsjord, som ett alternativ till befintligt indexförsök med fallkon.

Provningsutrustningen har konstruerats och dimensionerats med hjälp av modelleringar utförda enligt Finita Elementmetoden (FEM).

Vid provning genom skjuvstansning trycks en stans upp i en innesluten provkropp, vilket tvingar fram ett geometriskt väldefinierat skjuvbrott som i jämförelse med fallkonförsöket lättare kan härledas matematiskt.

Utvärderad skjuvhållfasthet från skjuvstansning jämfördes mot odränerad skjuvhållfasthet från direkta skjuvförsök och fallkonförsök.  

Vid jämförelsen konstateras att skjuvhållfastheten från skjuvstansning ger ett högre värde än skjuvhållfastheten från direkta skjuvförsök. Med hjälp av regressionsanalys kan skjuvhållfastheten från skjuvstansning korrigeras så att den motsvarar hållfastheten från direkta skjuvförsök. Skjuvstansning har visat sig ge väl jämförbara resultat med fallkonförsök som ett indexförsök för bestämning av odränerad skjuvhållfasthet. Metoden genererar också högkvalitativa brottkurvor som borde kunna användas för att utvärdera fler parametrar än bara skjuvhållfasthet.

Provningstid för skjuvstansning av ett prov är ca 10 min, vilket innefattar montering/demontering av prov, stansning/mätning i tryckpress och utvärdering av skjuvhållfasthet.

Uppdraget har inte inrymt egen provtagning vilket har medfört att prover valts ut i geotekniklaboratoriets löpande verksamhet. Laboratoriet har då inte haft full kontroll över provernas kvalitet, ej heller över riktigheten i de spänningar som använts vid odränerade direkta skjuvförsök. Med hänsyn till detta skulle en fortsättning av uppdraget med provning på högkvalitativa prover, där vi har god kontroll över in-situ spänningar för odränerade direkta skjuvförsök, ge en mer exakt bild över kopplingen mellan metoderna.

En utökad undersökning utfördes 2022/2023 (bilaga 6). Undersökningen visar att provningsmetoden skjuvstansning är en väl fungerande provningsmetod för bestämning av odränerad skjuvhållfasthet i kohesionsjord. Med provningsmetoden bestäms hållfastheten i vertikalplanet, genom ett brott i leran i form av en vertikal cylinder, dvs. en riktning i provet som avviker från andra provningsmetoder. Denna skjuvhållfasthet kan korrigeras för att motsvara en skjuvhållfasthet bestämd genom odränerade direkta skjuvförsök (som motsvarar brott i horisontalplanet). Metodens enkelhet och goda korrelation till odränerade direkta skjuvförsök gör den till ett kostnadseffektivt komplement, exempelvis i de fall det finns behov av täta bestämningar av odränerad skjuvhållfasthet i en jordprofil. Provningsmetodens enkelhet gör den även lämpad för en framtida standardisering. Skjuvstansning är en provningsmetod som skulle kunna komplettera, eller i förlängningen, ersätta fallkonförsöket och användas som komplement till odränerade direkta skjuvförsök och triaxialförsök. 

Detaljerade och fördjupade geotekniska utredningar utförs inom ramen för delegationen för Göta älv, DGÄ. Utredningarna utförs i syfte att få en noggrannare bedömning av skredrisken än den som presenteras i den översiktliga skredriskkartan som togs fram under Göta älvutredningen (2009–2012), GÄU. 

Den översiktliga skredriskkartan utgör underlag för att identifiera områden som har behov av att utredas ytterligare. Efterhand som områden utreds noggrannare och eventuellt åtgärdas ska den översiktliga skredriskkartan uppdateras. När skredriskkartan uppdateras behöver sannolikheten för skred bedömas med en noggrannhetsnivå som motsvarar nivån på stabilitetsutredningen.

I rapporten presenteras ett förslag på en metodik och en arbetsgång för hur sannolikheten för skred längs Göta älv kan beräknas vid fördjupad och detaljerad geoteknisk utredningsnivå. Presenterad metodik och arbetsgång utgår från PEM-metoden, vilken tillämpades vid SGI:s arbete med att översiktligt skredriskkartera Norsälven och Säveån. Några mindre justeringar har föreslagits vid övergång från översiktlig till detaljerad undersökningsnivå.

I rapporten beskrivs även bakgrund och motiv till de rekommendationer som ges kring arbetet med metodiken.  

Rapporten avslutas med några förslag på fördjupningsområden, vilka skulle kunna bidra med ytterligare ökad kunskap och förståelse för arbetet med att bedöma sannolikheten för skred.

Regeringen har beslutat att senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Enligt Boverkets miljöindikatorer stod bygg- och fastighetssektorn för 21% av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser under år 2020. Analysen inkluderar inte klimatpåverkan från markarbeten och grundläggning. I lagkravet om klimatdeklaration av byggnader som trädde i kraft år 2022 ingår inte påverkan från markarbeten och grundläggning, men en utvidgning av lagkravet är förnärvarande under utredning hos Boverket. Vid större infrastrukturbyggen så ställer Trafikverket klimatkrav som gäller vid planläggning, projektering, byggande och drift och underhåll. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att kunskapen om olika geokonstruktioners klimat- och miljöpåverkan ökar i branschen.

Projektet Klimatdata för grundläggningsmetoder finansierades via Smart Built Environment och har inneburit att geotekniker och livscykelanalytiker har samarbetat med målet att ta fram kvalitetssäkrade svenska generiska miljödata för oner. Därtill hade projektet som mål att beskriva förutsättningarna fören digital databasstruktur avseende klimat- och miljödata för olika geokonstruktioner. Syftet med projektet som genomfördes mellan år 2020–2023 var att skapa bättre förutsättningar för klimatsmarta val av geokonstruktioner och resulterade bland annat i miljödata för 52 delsystem som ingår i 21 geokonstruktioner. Delar av framtagna data har tillgängliggjorts via implementering i Byggsektorns Resurshubb och därifrån kan data gå vidare till diverse beräkningsverktyg, exempelvis till Byggsektorns Miljöberäkningsverktyg.

Det är attraktivt att bo nära vattnet men det kan innebära en utsatthet för översvämningar, kusterosion eller succesivt stigande havsnivåer. Anpassning av samhället till mer omfattande översvämningar landar oftast i olika lösningar för att skydda det vi har på platsen. Sällan planeras för att flytta byggnader, infrastruktur eller samhällsviktiga funktioner ut från riskområden till säker mark. En sådan strategi skulle skapa långsiktig trygghet och säkerhet. Det skulle också göra det möjligt att återskapa ett svämplan som fungerar som en buffert, men också främja natur och biologisk mångfald där land möter vatten. Genom ett tvärvetenskapligt angreppssätt var målen att 1) undersöka om planerad reträtt kan vara ett möjligt alternativ för anpassning till en höjd havsnivå och översvämningar från havet och från vattendrag, samt att 2) undersöka hur visualisering skulle kunna hjälpa beslutsfattare att fatta mer hållbara beslut i den fysiska planeringen.

Det finns en bristande kunskapen bland Sveriges kommuner, länsstyrelser, myndigheter och branschorganisationer om vad det är att planera för en succesiv reträtt ut ur riskområden i klimatanpassningssammanhang. Det beror bland annat på i vilken omfattning dessa aktörer använder klimatscenarier i sitt arbete och att flera lokala och regionala aktörer inte ser att översvämning är ett tillräckligt stort problem idag. Genom aktiviteter med kommuner och länsstyrelsen, enkäter och intervjuer, kunde vi dock se att det finns ett intresse för planerad reträtt på lokal och regional nivå och att flytt av enstaka strukturer delvis sker om än i liten skala. För att planerad reträtt ska kunna bli en möjlig strategi för klimatanpassning behöver juridiska, finansiella och politiska hinder överbryggas och osäkerheter i klimatscenarier hanteras. Framför allt behövs en förändrad syn på vad klimatanpassning är, som inte bara innehåller skyddsåtgärder på kort och medellång sikt utan som också omfattar en långsiktig samhällsplanering som ger plats för vattnet. För att det ska bli möjligt behövs bättre samarbete mellan lokala, regionala och nationella aktörer och bättre förståelse för de lokala förutsättningarna.

Ett sätt att hantera osäkerheter är att visualisera dem. Genom det fann vi att markområden som med tiden kan komma att hamna under vatten och inte längre lämpar sig för permanenta strukturer istället skulle kunna användas flexibelt, för ändamål av tillfällig karaktär som kan ändras, flyttas eller överges när effekterna av klimatförändring blir för stora och för kostsamma att skydda sig emot - flexmark. Det framkom både för- och nackdelar med ett sådant koncept där nuvarande regelverk utgör ett hinder. En slutsats är att flexmark skulle kunna utgöra en brygga mellan skydd och reträtt.

Syftet med projektet var att ta fram en långsiktig handlingsplan för att SGI, inom det uppdrag SGI har, ska kunna uppfylla samhällets och branschens behov av vägledning och ny kunskap inom området geoteknik och grundläggning.

Vägledningar omfattar information som är relevant för såväl effektivare markbyggande som ras- och skredproblematik och är även grunden för de åtgärder som erfordras i samhället med avseende på klimatförändringen. 

I rapporten redovisas bland annat:

• en inventering och sammanställning av existerande vägledningar, handböcker och informationsskrifter,
• en bedömning av behov av implementering av ny kunskap och nya vägledningsprojektet inom området geoteknik och grundläggning,
• resultat från workshoppar som anordnats för att diskutera behov av vägledningar och få förslag och synpunkter från branschen och myndigheter på revidering eller framtagning av nya vägledningar samt
• en bedömning och sammanställning av lämpliga vägledningsprojekt som SGI bör bedriva under de närmaste åren framöver.

Kemisk stabilisering eller fastläggning av metallföroreningar i jord har studerats i decennier och det har visats att det går att minska metallers lakbarhet, biotillgänglighet och toxicitet genom tillsats av stabiliserande material till jord. Dock är forskningen mest utförd under kontrollerade förhållanden i laboratorier och få validerande fältförsök har utförts. Bristen på fältstudier kan bero på att fler aktörer behöver koordineras, ofta behövs tillstånd från myndigheter och avtal med markägare samt att kostnaderna per observation tenderar att öka då man ökar försökens storlek.

Samtidigt är det viktigt att öka kunskapsutbyte mellan forskare och myndigheter för att kunna utveckla och implementera nya marksaneringsmetoder och demonstrera metodernas prestanda i fält. Detta projekt är ett led i arbetet att validera/demonstrera kemisk stabilisering av jord i fält.

Projektet inleddes med en förstudie i laboratorium där metallstabiliserande tillsatser valdes utifrån egenskaperna av förorenat material (arsenik, kadmium, koppar, bly, zink och kvicksilver) från tre områden i Norrköpings, Botkyrkas och Bodens kommun. Efterföljande fältförsök etablerades på två av dessa områden: i Norrköping (Loddby) och i Boden (Solgårdarna).  

Under 2019–2023 har en förstudie utförts vid Statens geotekniska institut kallat Lättfyllningsplattor som bärighetsförbättrande åtgärd i befintlig järnväg, Möjlighetsstudie. Uppdraget har finansierats av FoI-portfölj Bygga inom Trafikverket. Syftet med projektet har varit att utvärdera möjligheten att använda lättfyllningsplattor som bärighetsförbättrande åtgärd i det befintliga järnvägsnätet.

Spridning med grundvattnet från kraftigt förorenade hotspots utgör en viktig källa till per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) i miljön och vattenresurser. Inom projektet StopPFAS undersöktes fastläggning av PFAS till sorbenter som en metod att begränsa PFAS-spridning med grundvattnet och elektrokinetisk sanering (EKR) undersöktes som ett komplement samt för regenerering av fastläggningszoner.

Dynamiska kolonnstudier visade att kolloidalt aktivt kol (CAC) effektivt kan fastlägga PFAS när god kontakt mellan PFAS i grundvattnet och CAC uppnås. Fastläggningen ökade med ökande längd på den fluorerade kolkedjan. Skakförsök visade vidare att fastläggningen för kortkedjiga PFAS minskade när de förekom i en blandning tillsammans med andra PFAS till följd av konkurrens.

Fältförsök i pilotskala med injektering av CAC som en permeabel barriär reducerade särskilt initialt PFAS-halten nedströms barriären, men en betydande andel PFAS tog sig ändå förbi. Låg genomsläpplighet och heterogenitet försvårade installationen. Noggrann hydrogeologisk karakterisering och att lyckas distribuera CAC där den huvudsakliga föroreningstransporten sker bedömdes avgörande för att metoden ska bli framgångsrik.

I labförsök med jord utan sorbenter gav EKR höga extraktionshastigheter för kortkedjiga PFAS, men för långkedjiga PFAS var effektiviteten låg. EKR bedömdes potentiellt användbart för PFAS-sanering i kombination andra metoder för långkedjiga PFAS. EKR var inte framgångsrikt för regenering av aktivt kol.

Under de senaste åren har flera nordiska länder drivit på utvecklingen och införandet av regler om klimatdeklaration vid uppförande av byggnader i syfte att minska klimatpåverkan från byggande. Klimatdeklaration av byggnader har trätt i kraft i Sverige från 1 januari 2022, i Norge från 1 juli 2022 och i Danmark från 1 januari 2023. I Finland planeras en klimatdeklaration av byggnader att införas senast 2025. Dessutom pågår samarbeten mellan nordiska myndigheter för att bland annat uppnå koldioxidsnålt byggande i Norden och harmonisera regler för klimatberäkningar.

Syftet med föreliggande rapport är att ge en nulägesbeskrivning över införda och kommande klimatdeklarationer av byggnader i ovan nämnda fyra nordiska länder. Tonvikten ligger på krav på inkludering av geokonstruktioner vid klimatdeklaration av byggnader i de olika länderna. Anledningen till detta är att utförande av geokonstruktioner ofta är material- och energiintensivt och kan medföra en betydande klimatpåverkan under byggskedet.

Sammanfattningen av nuläget visar att det finns både likheter och skillnader mellan de nationella reglerna för klimatdeklaration av byggnader i de nordiska länderna. Exempel på likheter är användning av en 50-års beräkningsperiod samt inkludering av produktskedet (modul A1-A3). Skillnaderna återfinns bland annat i systemgränser (moduler och byggdelar), referensenheter (t.ex. bruttoarea eller uppvärmd golvarea) samt nivåer för påslag (t.ex. 20 % eller 25 %) vid framtagande av (konservativt satta) generiska klimatdata för byggmaterial.

Vilka geokonstruktioner som ingår i de nordiska ländernas regler för klimatdeklaration av byggnader varierar. Vad gäller grundkonstruktioner ingår plattgrundläggning och pålgrundläggning i klimatdeklarationerna i Norge, Danmark och Finland, medan enbart plattgrundläggning ingår i den svenska klimatdeklarationen. En del övriga geokonstruktioner inkluderas i Danmark (t.ex. permanenta spontväggar för byggnader) och Finland (t.ex. jordstabilisering och stödmur), medan markförberedelse inför markarbeten och utgrävning inte ingår i någon av ländernas regelverk. I den nuvarande norska klimatdeklarationen inkluderas inte andra typer av geokonstruktioner än platt- och pålgrundläggning. I maj 2023 föreslog Boverket i Sverige att markarbeten och markförstärkning ska ingå i en utökad klimatdeklaration från 2027.

Införande av gränsvärden för klimatpåverkan är en annan viktig del av klimatdeklarationen. I Danmark sätts ett gränsvärde på 12 kg CO2e/m2/år (för moduler A1-A3, B4, B6 och C3-C4, med en beräkningsperiod på 50 år) under perioden 2023–2024. Gränsvärdet kommer stegvis att skärpas år 2025, 2027 och 2029. Sverige och Finland håller på att förbereda införandet av gränsvärden för byggnader, men det är oklart när gränsvärden kommer att införas i Norge. I maj 2023 föreslog Boverket att gränsvärden (kg CO2e/m2 bruttoarea, för moduler A1-A5) för olika typbyggnader ska införas i Sverige från 2025. Hittills finns det begränsad diskussion (t.ex. i Danmark) om att ta fram gränsvärden för klimatpåverkan från geokonstruktioner vid klimatdeklarationer för byggnader i Norden.

Det finns ett stort antal förorenade områden i landet. Att bedöma vilka risker sådana områden kan innebära för människors hälsa eller miljön är en viktig del av arbetet med att åtgärda områdena. Statens geotekniska institut (SGI) har dock noterat att riskbedömningar av förorenad mark och förorenade sediment sällan tar hänsyn till indirekta miljörisker kopplade till spridning av föroreningar till näringsväven, så kallad sekundärförgiftning. Exempelvis att föroreningar ansamlas i fisk, som sedan äts av fåglar, som blir de som slutligen exponeras för höga halter förorening.

SGI har det nationella ansvaret för forskning, teknikutveckling och kunskapsuppbyggnad inom förorenade områden. SGI ska medverka till att höja kunskapsnivån samt öka saneringstakten. Som ett led i detta ingår att förmedla kunskap om det arbete som utförs vid SGI till olika intressenter, såsom tillsynsmyndigheter, universitet och högskolor, konsulter, analyslaboratorier, problemägare och entreprenörer med flera. Denna rapport om sekundärförgiftning bygger på dagens kunskap och erfarenheter om hantering av sekundärförgiftning inom arbetet med förorenade mark- och sedimentområden. Allteftersom vi skaffar oss mer kunskap och erfarenheter kan denna rapport komma att revideras.

Klimatets förändring väntas innebära ökad nederbörd som ger ökad avrinning i stora delar av Nordeuropa. Detta ger effekter på markens geotekniska egenskaper och dess byggbarhet. För att kunna möta klimatförändringen och hantera höjda grundvattennivåer och ökade flöden i älvar och andra vattendrag krävs bättre kunskap om markens stabilitetsförhållanden. Regeringen gav därför i uppdrag åt Statens geotekniska institut (SGI) att genomföra en skredriskkartering för Göta älvdalen (SGI, 2012). SGI fick senare anslag för klimatanpassning för att vidareutveckla och förenkla den metodik för skredriskkartering som användes i Göta älvutredningen för att kunna genomföra skredriskkarteringar utmed andra prioriterade vattendrag.

Syftet med denna vägledning är att ge en kortfattad beskrivning av den utvecklade och förenklade metodik som togs fram under arbetet med skredriskkartering längs Norsälven i Värmlands län och därefter justerades vid skedriskkartering längs Säveån i Västra Götalands län (SGI, 2015) (SGI, 2017). Vägledningen är framtagen för att öka kunskapen om, och ge stöd vid genomförandet av, en skredriskkartering som tar hänsyn till ett förändrat klimat. I vägledningen ges en kort beskrivning av ingående delmoment i en skredriskkartering. Vägledningen riktar sig till konsulter som har intresse av att arbeta i kommande skredriskkarteringar. Den riktar sig också till medarbetare på SGI som kommer att arbeta med olika delar av skredriskkarteringarna. Den kan också vara av intresse för mottagare av SGI:s skredriskkarteringar såsom kommuner, länsstyrelser och Trafikverket, vilka i framtiden skulle kunna vara beställare av egna skredriskkarteringar.

För de som arbetar med ras och skred finns ett stort behov av vägledning om stabilitetsutredningar och hur de ska utföras på ett hållbart sätt. Under 2023 har vägledningen för stabilitetsutredningar uppdaterats.

Skredkommissionens anvisningar rapport 3:95 togs fram som en följd av Tuveskredet 1977. Sedan dess har rapporten använts som ett rättesnöre i Sverige för hur stabilitetsutredningar ska utföras. Allt sedan utgivningen 1995 har det tillkommit nya erfarenheter, standarder, utvärderingsmetoder, beräkningsmodeller, program samt klimatanpassningskrav.  Därför har vägledningen uppdaterats med aktuell kunskap och erfarenhet med syftet att geotekniska utredningar ska utföras anpassade för ändamålet och med hög kvalitet.

Omarbetningen innehåller nya fakta och rekommendationer samt information om hur stabilitetsutredningar kan utföras för ler- och siltjordar. Vägledningen har tagits fram av SGI i samarbete med branschrepresentanter från konsulter, entreprenörer, högskola, kommuner och myndigheter. Resultatet har blivit ett huvuddokument med sex kapitel och två tillämpningsbilagor, en för lerjord och en för siltjord samt en fördjupningsbilaga för temporära slänter. Den ger stöd för genomförandet av släntstabilitetsutredningar.

Huvuddokumentet med kapitel 1 till 6 innehåller generell information om hur stabilitetsutredningar ska genomföras och vilka krav som ställs. Kapitel 1 ger en introduktion till stabilitetsutredningar med viktig bakgrundskunskap. Begrepp och definitioner ligger som en bilaga till vägledningen. Kapitel 2–4 beskriver arbetsgången i en stabilitetsutredning med en stegvis ökande detaljeringsgrad samt vilka underlag och beräkningsmetoder man bör använda för att utreda stabiliteten för ett område. Kapitel 5 redovisar grunderna för lämpliga bedömningar efter en analys samt gällande krav. Kapitel 6 beskriver lämpligt upplägg för att övervaka och kontrollera en slänt med avseende på rörelser och portryck.

I tillämpningsbilaga 1 och 2 beskrivs detaljerat om hur stabilitetsutredningar kan utföras stegvis för ler- respektive siltjordar. I bilagorna redovisas lämpliga undersökningar och hur man bör genomföra dessa, hur man bör tolka undersökningarna och utvärdera parametrar samt hur man bör göra beräkningar för respektive jordart.

I Fördjupningsbilagan Temporära slänter ges anvisningar hur stabiliteten för temporära slänter kan bedömas och hanteras.

Denna rapport utgör en fördjupningsbilaga till SGI:s vägledning 8 Utredning av släntstabilitet som avser naturliga slänter. I denna rapport ges kompletterande anvisningar för hur stabiliteten bör hanteras vid schaktarbeten med temporära slänter.

Släntstabilitetsutredningar utförs idag ofta enligt anvisningar i Skredkommissionens rapport 3:95 (Skredkommissionen, 1995). Det är också vanligt att beställare anger att dessa anvisningar ska följas. Anvisningarna är utformade med tanke på stabilitetsutredningar för naturliga slänter och omfattar därmed inte de specifika stabilitetsfrågor som kan uppkomma vid dimensionering och utförande av temporära (tillfälliga) schaktslänter.

Statens geotekniska institut, SGI genomför nu, tillsammans med företrädare för branschen, en omarbetning av Skredkommissionens rapport 3:95 som gavs ut 1995. Detta arbete bekostas i huvudsak av SGI. Tiden för referensgruppens arbete bekostas av de ingående organisationerna. I samband med arbetet har representanter för anläggningsbranschen identifierat ett behov av att komplettera skriften med anvisningar för temporära schaktslänter.

För bedömning av skredutbredning längs Göta älv används en modell där skredutbredningen bedöms för glidytor med låg säkerhet som berör en jordvolym med en sensitivitet lika med eller högre än 50 (SGI, 2012) beroende på storleken på sensitiviteten används en lutning av 1:10 eller 1:15 från släntfot för att bestämma skredutbredningen. För extrema kvickleror räknas med att ett initialskred kommer att sprida sig inom hela området med extrem kvicklera, vilket i vissa fall innebär ända fram till omgivande fastmark.

Den här studien har syftat till att om möjligt föreslå en förändring av befintligt tillvägagångssätt för bedömning av skredutbredning längs Göta älv. Målet var att kunna göra en säkrare bedömning av hur långt bak ett skred i lera med olika sensitivitet kan sprida sig. I studien har en analys av inträffade skred genomförts baserat dels på befintliga skredärr, dels som en djupanalys av inträffade dokumenterade skred. Vidare så har en norsk metod, NIFS-metoden, för bedömning av skredutbredning testats på inträffade väl dokumenterade skred i Sverige. Att denna metod valdes baseras på rekommendationer från en tidigare genomförd litteraturstudie med syfte att utvärdera om några modeller för skredutbredning som används utanför Sverige är tillämpbara även i Sverige (Rudebeck & Löfroth, 2020). 

Analysen av skredärr som mynnar i Göta älv visar att för ett flertal av de identifierade skredärren så överstiger utbredningen lutningen 1:15 från skredfoten. Gemensamt för dessa skred är att de gått ända till fastmark, dvs. skredärren gränsar till fastmark i bakkant. Detta innebär att det är möjligt att skred med en utbredning längre än 1:15 kan inträffa längs Göta älv. Resultatet av analysen av skredärr stödjer alltså antagandet i metodiken för skredutbredning längs Göta älv (SGI, 2012) att skred i lera kan nå ända till fastmark.  

Utifrån den djupanalys som gjorts för sex väl dokumenterade svenska lerskred går det inte att dra några generella slutsatser om det finns en koppling mellan stabilitetstal och retrogressionsdistans för svenska skred i lera.

Tillämpningen på svenska skredhändelser av NIFS-metoden för bedömning av skredutbredning visar att metoden inte kan användas för bedömning av skredutredning i Sverige utan modifiering. Det är dock inte uteslutet att metoden skulle kunna anpassas genom att ändra indikatorer och parametrar, eller kalibreras om genom att ändra indikatorernas viktningstal och/eller poängintervallen för klassindelningen. 

I en stabilitetsutredning är det centralt att kunna bestämma jordens skjuvhållfasthets-egenskaper. För lerjordar har det under de senaste 100 åren samlats in en stor mängd data från provningar, tagits fram empiriska samband och utvecklats metoder för att be-stämma skjuvhållfastheten. I siltjordar, som oftast både är skiktade och delvis svåra att ta upp prover med hög kvalitet i, finns det betydligt mindre mängd data och därmed inte heller samma stöd för empiriska samband.  

Hittills har framförallt CPT- och hejarsonderingar använts för att bestämma skjuvhåll-fastheten på siltjordar. Dessa metoder har ursprungligen utprovats för antingen lera eller för grövre jordar än silt och utvärderingsmodellerna är därför inte anpassade för att besk-riva siltjordars egenskaper. Vid undersökningar i SGI-uppdrag av silt längs Ångermanäl-ven och Dalälven har ovan nämnda metoder övervägande gett lägre värden på friktions-vinkeln i förhållande till resultat från triaxialförsök. Triaxialförsök på silt har i dessa upp-drag visat sig vara den mest tillförlitliga metoden att bestämma både dränerade och odrä-nerade hållfasthetsegenskaper.  

Detta uppdrag har som syfte att undersöka både dränerade och odränerade skjuvhållfast-hetsegenskaper på silt vid två provplatser längs Dalälven i Borlänge kommun. Idag görs sådana bestämningar företrädesvis med CPT och det är sällsynt att triaxialförsök utförs i områden med siltjordar.  

De två provplatserna, SSAB och Torsång, har valts med avseende på att de har olika topo-grafiska, hydrogeologiska, geologiska och geotekniska förhållanden. SSAB ligger ”högt” över Dalälvens nivå och utgörs i huvudsak av silt med låg till medelhög relativ fasthet som till stor del är omättad. Torsång är låglänt beläget, nära Dalälven och silten har mycket låg relativ fasthet och vattenmättade förhållanden. 

Totalt har 23 dränerade triaxialförsök utförts fördelat på 11 för lokal SSAB och 12 för lo-kal Torsång. Därutöver har rutinförsök utförts på samtliga prover samt bestämning av kornfördelningen (både tvättsiktning och sedimentationsförsök) på 14 prover på utvalda representativa nivåer.  

Jordlagren indelades inledningsvis utifrån jordlagrens relativa fasthet (qt) och dräne-ringsförhållanden (Bq) utvärderade från CPT-sondering, med den metodik som redovisats i SGI:s skredriskkartering för Ångermanälven genom klassificering av ”fast” och ”lös” silt (Lundström et al., 2019). Det visade sig dock att denna indelning inte var anpassad för förhållandena längs Dalälven då det dels påträffades silt med mycket låg relativ fasthet, låg lerhalt och delvis dränerat beteende, dels silt med låg till hög relativ fasthet med hög lerhalt. En justerad indelning gjordes där begreppen ”lös” och ”fast” silt ersattes av indel-ning i silt med mycket låg respektive silt med låg till hög relativ fasthet. Utifrån dessa in-delningar kunde ytterligare underindelningar göras, beroende på dräneringsförhållanden och jordart (lerhalt). 

Vid SSAB utgörs området lokalt av en cirka 10 m hög slänt som är belägen cirka 300 me-ter från Dalälven. Jordlagren bakom släntkrönet består av silt och lerig silt till cirka 23 meters djup. Den relativa fastheten varierar inom jordprofilen från mycket låg till medelhög, med indelning enligt Larsson et al. (2007). Grundvattenytan är belägen på cirka 14 meters djup under släntkrön. Ovanför grundvattenytans nivå, visar portrycks-mätningarna negativa portryck. Det innebär att jorden delvis är omättad inom denna del.  

Genom de utförda triaxialförsöken på prover från lokal SSAB har friktionsvinkeln utvär-derats för silt och lerig silt med låg till hög relativ fasthet till mellan 36 och 40 grader med kohesionsintercept 0 kPa och för lerig silt med mycket låg relativ fasthet till 32 grader med ett tillhörande kohesionsintercept på 7 kPa. Från CPT-sondering, kan friktionsvin-keln i de ytliga lagren utvärderas till mellan cirka 35 och 38 grader. Vi utvärdering av CPT-sondering med empiriskt samband enligt Larsson et al. ( 2007) erhålls en friktions-vinkel på mellan cirka 32 och 37 grader, och som samvarierar väl med resultaten från triaxialförsöken.  

Vid Torsång, som ligger låglänt beläget och nära Dalälven, uppgår mäktigheten av silt till cirka 25 meter. Den relativa fastheten är genomgående mycket låg med undantag för tunna och något fastare skikt i mitten av jordlagret. Med stöd av CPT-sonderingarna (Bq-värdet) bedöms silten överst ha ett möjligen dränerat beteende och därunder i huvudsak odränerat beteende. Lerhalten är överlag relativt låg förutom i ett lager med lerig silt närmast underliggande friktionsjord. Från de utförda triaxialförsöken har friktionsvin-keln genomgående utvärderats till 38 grader och kohesionsintercept 0 kPa, med undantag för det leriga siltlagret närmast fast botten. Inom detta lager ger utvärderingen en frikt-ionsvinkel på 32 grader med ett tillhörande kohesionsintercept på 4 kPa. 

I allmänhet är det utvärderade Bq-värdet från CPT-sonderingarna större än 0,03, varför ingen friktionsvinkel utvärderas vid utvärdering i Conrad. Undantaget är ett övre före-kommande sandigt siltlager i provplats SSAB, där friktionsvinkeln varierar mellan cirka 36 och cirka 39 grader, vilket bedöms vara ett rimligt resultat. Om utvärderingen görs en-ligt empiriskt samband enligt Larsson et al. (2007) erhålls en friktionsvinkel mellan cirka 31 och cirka 34 grader. Även i detta fall är friktionsvinkeln relativt samvarierande med triaxialförsök, men värden från triaxialförsöken ligger markant högre. 

En jämförelse av resultaten från de dränerade triaxialförsöken på prover längs Dalälven har gjorts med andra provplatser; Ångermanälven i Sollefteå kommun, Norsälven i Karl-stads kommun och NGI:s provfält i Halden i Norge. Silten har olika egenskaper i de olika provplatserna, både i fråga om relativ fasthet, dräneringsförhållanden/portrycksförhål-landen/vattenmättnadsgrad och lerhalt. Utifrån en sammanställning av samtliga brott-värden, och utan hänsyn till kohesionsintercept, kan ses att friktionsvinkeln varierar mel-lan cirka 33 och 42 grader med ett medelvärde kring 37,5 grader.  

De utförda försöken tyder på att den utvärderade friktionsvinkeln styrs av siltens lerhalt, dräneringsförhållanden under CPT-sondering och av den relativa fastheten. Därför bör det vid stabilitetsutredningar i silt, utföras sedimentationsförsök så att jordarten klassifi-ceras korrekt. Baserat på lerinnehåll, relativ fasthet och dräneringsförhållanden under CPT-sondering kan en fingervisning ges av förväntad friktionsvinkel. Det krävs dock utö-kade studier för att eventuellt kunna slå fast ett empiriskt samband mellan dessa para-metrar och friktionsvinkel.  

Det övergripande syftet med projektet har varit att genom pilotförsök pröva, utvärdera och utveckla barriärteknik genom erfarenheter som kan skapa bättre förutsättningar för barriärlösningar som en alternativ miljö- och kostnadseffektiv åtgärdslösning. Målet med projektet var också att generera kunskap om filter- och sorptionsprocesser för högprioriterade föroreningar (t. ex. Hg, As, PAH och PCB) och samtidigt erhålla information om barriärdesign och kapacitet i praktiken.  

Pilotförsöken genomfördes genom konstruktion av celler om 1,6 m3 packade med tre olika barriärmaterial. Materialen som undersöktes var 1) diabas/stenmjöl) 0-4 mm med 40% granulerat aktivt kol (GAC), 2) diabas/stenmjöl 0-16 mm med 20% bioflygaska och 3) diabas/stenmjöl 0-4 mm (stenmjöl). Varje cell utrustades även med ett för- och efterfilter (0,32 m3) bestående av grovt krossat material för att sprida flödet in/ut i cellen. För försökens genomförande valdes två delområden inom Domsjö industriområde där tidigare mätningar visat hög halt löst organiskt material (DOM) och järn (Fe) (område C3) respektive lägre halter DOM och Fe (område C6). Varje material testades i duplikat inom respektive område, dvs två pilotceller av varje typ anlades inom varje delområde. 

Försöken genomfördes under perioden april 2018 till oktober 2020. Flödet genom cellerna övervakades genom loggning av grundvattennivåer. Vattenprover för analys av organiska ämnen och metaller togs ut varje månad i ingående och utgående vatten för respektive cell. Område C6 uppvisade stabila förhållanden under hela försöksperioden medan område C3 visade stora fluktuationer i flöde och flödesriktning genom cellerna. 

Resultaten gav att material 1 bestående av stenmjöl 0-4 mm med 40% granulerat aktivt kol (GAC) uppvisar den högsta reningseffektiviteten, generellt med >95% av PAH, PCB och alkaner (C17-C32) i såväl löst som partikelbunden fas. Dock sjönk effektiviteten under toppar med extrema DOM-koncentrationer. Detta material visade även god förmåga att avlägsna kvicksilver. Reningseffektiviteten för kvicksilver var generellt >94% med relativt liten variation. Reningseffektiviteten för arsenik var 62%. För material 2 bestående av stenmjöl 0-16 mm med 20% bioflygaska erhölls i det närmaste lika god reningseffektivitet för organiska ämnen som för material 1. Reningsgraden låg generellt >95% men något lägre för PAH med lägre molekylvikt i löst form och partikelbundna alkaner. För material 2 sågs större variation mellan duplikatceller för kvicksilver som uppvisade en generell reningseffektivitet på 87%. För arsenik uppvisades en betydligt lägre reningseffektivitet på 32%. För material 3 bestående av stenmjöl 0-4 mm,  dvs endast innehåller ett filtermaterial till skillnad från material 1 och 2 som är en kombination av sorptions- och filtermaterial, erhölls den lägsta reningseffektiviteten. För organiska ämnen var reningseffektiviteten generellt >90% för partikelbundna ämnen, dock lägre för lösta PAH:er med lägre molekylvikt (ca 50%). Material 3 uppvisade också den största variationen i effektivitet vilket tydligt sågs för kvicksilver som generellt avskiljdes till 83%. Reningseffektiviteten för arsenik var här betydligt lägre och i medel endast 22% med stor variation.   

Sammantaget visar pilotförsöken att hög reningseffektivitet kan erhållas för PAH, PCB, alkaner och kvicksilver med en kombination av sorptions- och filtermaterial.

Sverige har under lång tid byggt upp en miljöskuld i form av ett stort antal förorenade områden. Efterbehandling av förorenade områden är ett led i arbetet med att betala av denna miljöskuld och uppnå miljömålet giftfri miljö. Kostnaderna för efterbehandlings-åtgärder är höga och åtgärderna kan i sig medföra negativ påverkan på människa och miljö. Genom att väga samman positiva och negativa effekter kan olika åtgärdsalternativ jämföras, så att det sammantaget lämpligaste och mest hållbara alternativet kan identifieras. Denna process kallas enligt Naturvårdsverkets terminologi för riskvärdering.

Syftet med den här vägledningen är att ge stöd om hur riskvärderingar bör utföras, dokumenteras och granskas, med målet att främja mer enhetliga riskvärderingar och mer hållbara efterbehandlingsåtgärder. Vägledningen omfattar alla typer av objekt, både små och stora, oavsett hur åtgärderna finansieras eller vem som är ansvarig. Målgruppen är beställare, utförare och granskare av riskvärderingar.

Tre grundläggande principer för riskvärdering genomsyrar vägledningen: hållbarhet, enkelhet och tydlighet. Riskvärderingen ska utgå från hållbarhet, i enlighet med den svenska miljölagstiftningen, rättspraxis och de svenska miljömålen samt Agenda 2030. Med detta som grund föreslås en definition av hållbar efterbehandling. Principen om enkelhet innebär att det enklaste angreppssättet som gör det möjligt att fatta ett robust beslut bör väljas. Vidare ska riskvärderingen utföras och dokumenteras på ett tydligt sätt som stöder granskning, revidering och kommunikation.

Forskningen kring provbankarna på sulfidjord vid provfältet i Lampen utanför Kalix, har bedrivits av SGI under åren 2010 - 2021 i tre på varandra efterföljande projekt. I del 1 och del 2 har fokus varit på kompressionsegenskaper, sättningar och portryck i fält och sättningsberäkningar och till detta har i del 3 lagts till odränerad skjuvhållfasthet.

I del 3 som slutredovisas genom denna rapport, har sammanställts och analyserats data, vad gäller hållfasthetsanisotropi, normaliserad skjuvhållfasthet (odränerad skjuvhållfasthet/förkonsolideringstryck) och hållfasthetstillväxt från ett flertal lokaler inklusive Lampen längs Norrlandskusten (huvudsakligen Umeå och norrut) med sulfidjord.

Vidare har i del 3 mätningarna av sättningar och portryck i Lampen summerats samt sättningar i sulfidjordar beskrivits.

SGI har i sitt regleringsbrev för 2022 fått ett regeringsuppdrag att arbeta med forskning och spridning av kunskap, med särskilt fokus på forsknings- och utvecklingsprojekt som rör undersökning, utredning och åtgärder av PFAS-förorenade områden. Arbetet ska omfatta både studier i laboratorieskala och pilotprojekt. Målsättningen är att identifiera, testa och vidareutveckla en eller flera åtgärdsmetoder för sanering av områden förorenade med PFAS. Arbetet görs tillsammans med SGU och i samverkan med Naturvårdsverket och andra statliga myndigheter.

Ett inledande steg i detta uppdrag är att fatta beslut om vilka åtgärdsmetoder som SGI ska testa och vidareutveckla. Som en del i ett underlag för ett sådant beslut har SGI sammanställt det aktuella kunskapsläget kring åtgärdsmetoder för PFAS, sett i ett internationellt perspektiv. Resultatet av detta arbete redovisas i denna rapport.

I rapporten beskrivs översiktligt metoder för att behandla PFAS i jord och vatten ex situ, fastläggning av PFAS i jord och grundvatten in situ, behandling av PFAS i jord och grundvatten in situ och till sist destruktionsmetoder av PFAS i vatten. För respektive metod ges en kortfattad beskrivning av metoden, vilken reningsgrad som uppnåtts, för- och nackdelar med metoden, ett urval av den pågående forskning som bedrivs samt vilken slutsats vi drar av metodens utvecklingspotential inom regeringsuppdraget.

Beach nourishment is a “soft engineering” solution to protect sandy shorelines from erosion. It can be defined as a process of mechanically placing sand directly on an eroding beach to increase its recreational value and to counteract coastal erosion. This method has been used globally for many decades and it is also gaining attention in various locations and municipalities in southern Sweden as a nature-based solution to coastal erosion. It is sometimes considered a primary solution with few negative impacts on the environment.

However, there is still little known about the environmental impacts from beach nourishment projects. It is important to understand biological effects, both negative and positive, that might occur at both extraction and nourishment sites, because in the future beach nourishment might potentially be used more widely in Sweden as a mitigation strategy for coastal erosion. The objectives of this report were to present an overview of Swedish beach ecosystems and provide information on current trends, future scenarios, and history of beach nourishment in Sweden.

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur.  Hög skredrisknivå förekommer i liten omfattning längs Ångermanälven, inom cirka 1,5% av markytan inom utredningsområdet. Dessa områden utgörs bland annat av grupperingar av bebyggelse vid Storåkerdalen, Berg och Skärvsta väster om Sollefteå tätort, Nipgränd och Bruket i östra delen av tätorten, samt Mobacken, Mångrav och Grönvallen i öster.

Medelhög skredrisknivå finns inom cirka 20 % av markytan. Medelhög och hög skredrisk liksom påtaglig och tydlig sannolikhet för skred förekommer främst i de branta slänterna mot älven och i större raviner. Huvuddelen av området har låg risknivå, cirka 70 % av markytan. Resterande markområden består av fastmark eller områden där skredrisken inte kunnat bedömas, så kallade ”ej klassade områden”.

Stor känslighet för klimatpåverkan förekommer främst inom områden med medelhög och hög skredrisk. Inom områden med låg skredrisk är klimatpåverkan oftast låg.  

De framtagna skredriskkartorna ger en bild av var det finns känsliga områden att gå vidare med och utreda mer detaljerat genom att klarlägga de geotekniska förhållandena och vilka konsekvenser som kan uppstå vid ett skred. Kartorna ger också en indikation på vilka områden som långsiktigt kan komma att påverkas mest i ett förändrat klimat genom försämrade stabilitetsförhållanden.  

Det är viktigt att inte försämra stabiliteten i slänterna och därmed öka sannolikheten för skred. Det är bland annat viktigt att tänka på att avvattning/dränering inte ska mynna nära slänt, att upplag placeras längre från släntkrön, att utföra släntskötsel då vegetation i slänter ökar slänternas stabilitet, och att inte hyggesavverka ovan slänter. Karteringen längs Ångermanälven har lett fram till förbättrade metoder för geotekniska undersökningar och beräkning av stabiliteten i slänterna i den här typen av geologiska områden. Den har också gett en förbättrad förståelse för de processer som påverkar stabiliteten idag och i ett förändrat klimat. 

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur. Del 5-3A fokuserar på fördjupade beskrivningar av den använda metodiken för grundvatten och portryck.

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur. Del 5-3A fokuserar på fördjupade beskrivningar av den använda metodiken för bestämning av parametrar för stabilitetsberäkning.

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur.

Utredningens resultat och slutsatser presenteras i SGI Vägledning 5 ”Skredrisker i ett förändrat klimat – Ångermanälven”. Del 5-3D fokuserar på utlösande faktorer för jordrörelser.

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur.

Utredningens resultat och slutsatser presenteras i SGI Vägledning 5 ”Skredrisker i ett förändrat klimat – Ångermanälven”. Del 3C fokuserar på metod för prognosticering av älverosion.

Skredriskkarteringen längs Ångermanälven har resulterat i en samlad översiktlig bild av risken för skred i dagens och framtidens klimat, för bebyggd och obebyggd mark, och för områden med samhällsviktig trafikinfrastruktur.

Utredningens resultat och slutsatser presenteras i SGI Vägledning 5 ”Skredrisker i ett förändrat klimat – Ångermanälven”. Del 5-sE fokuserar på metodikval för sannolikhetsberäkning av skred.

På längre sikt kan Sveriges kust komma att påverkas av att havet stiger i allt snabbare takt. Men vad händer när havet stiger och hur kan vi anpassa oss till en ny havsnivå i framtiden? Idag utformas ny bebyggelse för att möta framtidens klimatförändring, men hur långt i framtiden är den säker? Vissa områden drabbas redan idag av översvämning och erosion. Kan allt skyddas? Att anpassa samhället till stigande havsnivåer aktualiserar en mängd etiska frågor, exempelvis som vem och vad ska samhället skydda och på vilka grunder?

SEA-RIMS (Hållbar och etisk anpassning till stigande havsnivåer) var ett forskningsprojekt som leddes av institutionen för filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och bedrevs i samarbete med Statens geotekniska institut (SGI) och fler nationella, regionala och lokala partners i södra Sverige. Målet med forskningsprojektet var att skapa en bättre förståelse för de etiska och värdemässiga problem och utmaningar som anpassning till stigande havsnivåer innebär för Sverige. Många kustnära samhällen står inför stora utmaningar. I forskningsprojektet har KTH och SGI därför samarbetat med Båstad, Halmstad, Laholm, Mörbylånga, Trelleborg och Ystad kommuner, Länsstyrelserna i Skåne och Hallands län, Stiftelsen Hallands länsmuseer, och Council of the Baltic Sea States (CBSS). 

För att undersöka vilka värden vid kusten som människor tycker är viktiga att skydda genomfördes intervjuer med medborgare bosatta vid kusten eller som var på besök vid kusten. Resultatet visade att intresset för att skydda naturvärden var högre än väntat medan intresset för att skydda bostäder och infrastruktur var något mindre än väntat. Intervjuerna visade också på att det finns en stor okunskap om vem som borde vara ansvarig för att ta fram strategier och genomföra åtgärder för att hantera effekterna av en stigande havsnivå. Det fanns skillnader i hur klimatrisker uppfattades bland de intervjuade där yngre människor var mer oroade än äldre och kvinnor något mer oroade än män. 

I takt med ett förändrat klimat med mer nederbörd kan risk för ras, sked och erosion öka i vissa delar av Sverige. Då är det nödvändigt att vidta stabilitetshöjande åtgärder med hänsyn till teknisk möjlighet, ekonomisk rimlighet och även andra hållbarhetsfaktorer. Utöver stabilitetskrav och projektkostnader bör geotekniker och berörda aktörer ta hänsyn till bland annat klimat- och miljöpåverkan som stabilitetshöjande åtgärder medför ur ett livscykelperspektiv. I beaktande av Sveriges klimatmål bör klimatpåverkan från stabilitetshöjande åtgärdsprojekt beräknas och minskas redan i tidiga planeringsskeden.

Resultat av väl genomförda klimatberäkningar kan användas som beslutstöd för minskning av växthusgasutsläpp som stabilitetshöjande åtgärdsprojekt ger upphov till. Resultatkvalitet av en klimatberäkning kan påverkas av ett flertal faktorer, såsom indata (både projektspecifika resursanvändningsdata och klimatdata av resurser) och avgränsning av klimatberäkningen. Därför är det nödvändigt för berörda aktörer i klimatarbetet att få en bra förståelse för kvalitetssäkring av klimatberäkningar samt för nyttan med att beräkningsresultat redovisas på ett så transparent sätt som möjligt.

Denna vägledning innehåller generella rekommendationer för resultatredovisning av klimatberäkningar för stabilitetshöjande åtgärder utifrån ISO- och europastandarder. Syftet med vägledningen är att förbättra beräkningsresultatens kvalitet, öka transparensen i beräkningsunderlag och beräkningsprocessen, och underlätta kommunikation mellan olika aktörer. Rekommendationerna kan utgöra en grund vid upprättande, resultatredovisning samt kvalitetsgranskning av klimatberäkningar, oavsett vilket beräkningsverktyg som används. Målgruppen är främst konsulter, projekterande entreprenörer, myndigheter och kommuner i samband med planering, projektering och genomförande av stabilitetshöjande åtgärder.