In early 1996, an instrumented test embankment was built on very soft organic soil and sulphide clay reinforced with lime/cement columns. The test embankment was constructed in the Norrala Valley, at a location where a planned combined railway and road embankment was to cross the valley. This embankment constituted part of the ”Hälsingekusten” project involving the construction of both a new highway and a new railway along part of the Gulf of Bothnia.

Previous experience of deep stabilisation of organic soil and sulphide clay was very limited. The purpose of the test embankment was therefore to determine whether a sufficient reinforcement of these types of soil could be achieved to safely carry the relatively high embankment across the valley.

Construction of the test embankment was preceded by tests on samples of soil and binders mixed in the laboratory. Series of test columns were also installed and tested in various test areas along the planned location of the embankment across the valley and also in an alternative location. In addition, comparative tests were made with a new mixing tool and varying installation techniques in connection with the installation of the reinforcing columns below the test embankment. In the field testing program, a number of new test methods for lime/cement columns were tried and columns were dug out and inspected to a limited depth below the ground surface. Parts of these excavated columns were brought to the laboratory for further tests.

The purpose of this report is to point out the possibility of stabilizing mud andpeat by determining the shear strength of samples stabilized in the laboratory. The report has also served as a basis for an in depth study at the Swedish DeepStabilization Research Centre. Samples of stabilized soil were produced in the laboratory. The soil consisted ofmud and peat from two sites and the strength of the stabilized samples wasdetermined with unconfined compression tests. Different binders were used,consisting of cement (four different types), lime and residual material fromindustry

Preliminary investigations of the influence of the type of quicklime on stabilisation results have been conducted as a pilot study by Svensk Djupstabilisering (the Swedish Deep Stabilisation Research Centre). The investigations were performed in the laboratory and comprised tests on eight types of lime in two different clays. The pilot study shows that the type of lime used can be of major importance for the stabilisation result even when the differences in properties such as degree of calcination, grain size, CaO content, etc. are relatively small. Seven types of lime were obtained from different locations in Sweden and one type from Poland. The Swedish types came from Köping, Rättvik, Boda and Landskrona. They were of varying coarseness and degree of calcination. Analysis of various properties of the lime did not reveal any significant differences between them. One of the types of lime showed somewhat poorer reactivity than the others. This lime had been handled in a different way compared to the other types prior to the tests in this study.

The purpose of this project has been to collect, compile, structure and to someextent analyse experience of deep stabilization with lime-cement columns. Thisreport contains the results of the project, but a database has also been created.Furthermore, the collected material has been filed and made accessible for usein future R&D work forming part of the Swedish Deep Stabilization project.The material comprises information of a more general nature describing where,when, how and why deep stabilization has been carried out. Extensive information has also been acquired from 57 well-documented measuring sections,including details of the properties of the natural clay, the properties of thecolumns, expected and observed behaviour, and so on.The collected information comprises over five million metres of lime-ceme

The project “SafeSed - Safe and non-destructive separation of contaminants from sediment” has been carried out under the leadership of Umeå University in collaboration with the Geological Survey of Sweden (SGU), Mora Municipality, the consulting company Sweco, and the technology provider ecoSpears. The overall goal of the project has been to evaluate the effectiveness and gather practical experiences from the use of a new treatment method called SPEARS, which stands for “Sorbent Polymer Extraction and Remediation System”. The SPEARS method is based on the same principle as passive sampling and is seen as a non-destructive method used in-situ in the sediments.

The project has shown limited separation efficiency for key environmental contaminants such as dioxins, PCBs, and PAHs, in both laboratory scale and field trials. The method performed best for small and light organic contaminants, not the most toxic congeners. In addition to the limited effectiveness, the deployment method is sensitive to objects in the sediment, and the water depth where the contaminants are located. The project has also assessed the economic conditions for using the SPEARS method and estimated how many contaminated sites the method can be applicable to. In summary, we see it as possible to apply the SPEARS method to contaminated sites of limited size, with flat, soft sediments in shallow water. For example, this could involve areas where there is a particular reason to protect the integrity of the sediments but still a need to remediate light PAHs or low-chlorinated PCBs.

Experiences in Sweden and internationally show that stability analyses of existing railway embankments on peatland often result in low safety factors. This has primarily been assumed to be due to the strength of the peat being underestimated in calculations. It is uncommon for embankment failures to occur during the operational phase.

This report presents a research project on the strength properties of low- and medium-decomposed peat. The purpose of the project was, through field testing, to determine how undrained shear strength in the vertical/active direction changes over time beneath embankments, to investigate strength anisotropy through laboratory testing, and to study the calculated safety factor for existing embankments using both traditional and newly proposed methodologies.

Three field sites in Sweden with disused railway embankments were studied, where the strength properties of the peat were investigated both beneath the embankments and in adjacent bog areas. In the field, soundings were carried out using CiPPT (developed in the project), CPT, T-bar, and vane shear tests. Sampling was conducted with the old SGI sampler and the new SGI sampler (tested in the project). In the laboratory, triaxial tests, direct shear tests, and various compression tests were performed.

Stability calculations for the investigated railway embankments were carried out using the proposed new methodology, which considers the measured strength anisotropy and strength development of the peat. For comparison, safety factor calculations were also performed using the traditional method for investigating and assigning strength properties of peat.

Within the project, a new methodology was developed for assigning peat strength properties to improve stability calculations using undrained analysis for existing embankments on peat.

A new sounding method, CiPPT, was developed, tested, and calibrated. Empirical correlations for CiPPT for determining peat strength were established, along with a smaller CiPPT device for probing under existing railways and roads.

Various empirical correlations for peat strength, mainly related to triaxial and direct simple shear tests, were developed for practical application.

The results of the project indicate that many existing railway and road embankments on peat are sufficiently stable and therefore do not require reinforcement. This results in economic and environmental savings by avoiding carbon dioxide emissions and conserving natural resources.

Finally, this report provides recommendations that can be used for investigating the strength of low- and medium-decomposed peat and for calculating stability using undrained analysis for existing railway and road embankments on peat.

Per- och polyfluorerade ämnen (PFAS) är ett samlingsnamn på en stor grupp syntetiskt framställda ämnen, som har använts under en lång tid tack vare sina smuts-, fett- och vattenavvisande egenskaper. Ett vanligt användningsområde har varit i brandskum, vilket innebär att många brandövningsplatser idag är förorenade av PFAS. Transporten av PFAS i grundvatten varierar beroende på vilken typ av PFAS som studeras. Dessa variationer kan till exempel resultera i att den maximala koncentrationen, som uppnås i en recipient nedströms föroreningskällan, kommer att skilja sig åt baserat på mindre skillnader i fördelningskoefficienterna för olika PFAS. I denna studie har SGI, på uppdrag av Naturvårdsverket, undersökt dessa effekter med hjälp av en fiktiv grundvattenmodell som är representativ för flera PFAS-förorenade områden.

Syftet med grundvattenmodellering i denna rapport är att visa effekterna av skillnader i fördelningskoefficienter mellan olika PFAS samt hur dessa kan påverka en hypotetisk grundvattenförekomst. Den redovisade modelleringen ska inte betraktas som platsspecifik. Modellparametrar har valts för att vara representativa för en medelstor grundvattenförekomst. Tre olika åtgärdsstrategier simulerades: 40 år, 60 år och 80 år efter det att föroreningen antas ha uppstått (där 40 år efter det att föroreningen antas ha uppstått motsvarar nutid).

Resultaten visar skillnader över tid mellan mindre mobila (exempelvis PFOS) och mer mobila (exempelvis PFHxS) PFAS. Vid en simulerad nutid hade mer mobila PFAS nått mer än 80 % av sin maximala koncentration vid uttagspunkten samtidigt som mindre mobila hade nått 24 %.

Simuleringarna visar att en fördröjning av en åtgärd med 20 år kan resultera i att det tar mer än 20 år innan koncentrationerna vid recipienten återgår till ursprungliga nivåer. Tidig information om förekomst av PFAS-föroreningar i olika recipienter kan vara ett värdefullt underlag för riskbedömningar.

Natten till den 23 september 2023 inträffade ett skred öster om Stenungsund, vid Stenungsundsmotet för väg E6. Statens geotekniska institut, SGI, har bistått Statens haverikommission och utfört en geoteknisk släntstabilitetsutredning som syftar till att klarlägga vad det var som utlöste skredet samt beskriva hur ett troligt skredförlopp kan ha sett ut.

Skredet omfattade ett område av ca 400 x 600 meter och innebar stora markförflyttningar både i horisontal- och vertikalled. De största markhöjningarna uppgick till ca 8 meter och som mest rörde sig objekt upp till ca 150 meter i horisontalled.

I området har flertalet geotekniska fält- och laboratorieundersökningar utförts. Under-sökningsresultaten visar att jordlagren i dalgången före skredet överst bestod av fyllning inom begränsade områden och därunder av ett fast ytlager av sand, silt och torrskorpe-lera. Under dessa jordlager fanns lera med varierande mäktighet som vilade på friktions-jord på berg. Leran i dalgången utgjordes till stora delar av kvicklera.

En analys över vad som kan ha utlöst skredet har genomförts. I analysen har olika påverkansfaktorer studerats, så som geotekniska och geologiska förhållanden, topografi, pågående erosion och mänsklig påverkan. Fem områden inom, och i anslutning, till skredområdet har studerats närmare: uppfyllnad inom Hammar 1:14, markarbeten vid södergående avfart för väg E6, erosion vid Norumsån, stabilitet för väg E6 mot Kärrbäcken samt stabilitet för trumma under väg E6. I fyra av dessa har beräkningar av släntstabilitet genomförts.

Utredningen visar att uppfyllnaden inom Hammar 1:14 var den direkta orsaken till att skredet inträffade. Den tillskottslast som uppfyllnaden innebar, överskred den underliggande lerans hållfasthet och därmed dess förmåga att hålla emot de pådrivande krafter som uppfyllnaden resulterade i. Den låga stabiliteten som orsakades av uppfyllnaden, har sannolikt försämrats ytterligare på grund av nederbörd. Delar av fyllnadsmassorna bestod av sand och silt, vilket kan ha lett till att tyngden av uppfyllnaden ökade ytterligare till följd av ökat vatteninnehåll. Nederbördssituationen dagarna innan, och vid tillfället för skredet, kan därmed bidragit till att skredet inträffade vid just den tidpunkten.

Det initiala skredet bedöms ha påverkat marken upp till ca 240 meter i nordvästlig rikt-ning från uppfyllnadens släntkrön, fram till väg E6. Därefter utvecklade sig skredet vidare mot nord-nordväst likt en solfjäder fram till Norumsåns ravin.

Skredets omfattning och utbredning, i såväl plan som djup, förklaras av att jordlagren i stora delar av området utgjordes av kvicklera.

Under våren 1957 fick SGI i uppdrag av regeringen att utreda möjligheten att bygga en ny flygplats i Skå-Edeby, på Färingsö i Mälaren knappt 20 km väster om centrala Stockholm. I syfte att utreda markens sättningskänslighet och förändringar av jordlagrens egenskaper på grund av belastningar, byggdes fyra cirkelformade provfyllningar med en höjd av 1,5 meter och diametrar mellan 35 och 70 meter. Då marken bestod av en upp till 15 meter djup och lös lera utfördes förstärkning med vertikaldränering under tre av dessa provytor.

Planer på en flygplats övergavs men undersökningarna fortsatte och kom att bli en detaljerad studie av konsolidering av lös lera med och utan vertikaldränering samt ett provfält för utveckling av flera fältundersökningsmetoder och analyser av leras egenskaper. Sättningsmätningar har utförts i olika detaljeringsgrad fram till 2023 och förändringar av lerans egenskaper under några av fyllningarna har bestämts vid ett flertal tillfällen.

SGI har haft området som provfält fram till 2023 (66 år) då det i samråd med markägaren beslutades att marken skulle återgå till jordbruksmark. I syfte att utföra avslutande mätningar och beräkningar av sättningar, mätningar av portryck samt undersökningar av jordlagrens egenskapsförändringar, initierades forskningsprojektet som redovisas i denna rapport. Arbetet med projektet har lett till ett stort antal värdefulla kunskaper och även flera nya rekommendationer avseende bestämning och tolkning av svenska lerors egenskaper.

Forskningsprojektet har bland annat gett förslag på en justerad svensk empiri för odränerad skjuvhållfasthet, sammanställt och analyserat hur olika egenskaper i leran förändras med tiden då den belastats samt hur beräkning av förväntade förändringar av egenskaper kan utföras. Utöver detta har resultat från sättnings- och portrycksmätningar, som utförts vid provfältet under drygt 60 år, dokumenterats. I rapporten presenteras ett antal rekommendationer vad gäller bestämning och tolkning av svenska lerors egenskaper.

Samhället har ett stort behov av planeringsunderlag för klimatrelaterade geotekniska säkerhetsrisker. SGI har sedan 2009 genomfört skredriskkarteringar längs prioriterade vattendrag i Sverige för att bidra med sådana planeringsunderlag. 

Metodik för heltäckande skredriskkartering inom lerområden togs fram och vidareutvecklades först för Göta älv (SGI 2012), som sedan förenklades och testades både för Norsälven (SGI 2015) och Säveån (SGI 2017). Metodiken som beskrivs i SGI Vägledning 6 (SGI 2023) tillämpas för pågående (2025) kartering längs Viskan. En metodik för andra geologiska förhållanden med mer siltiga och sandiga jordlager är utvecklad och testad för Ångermanälven (SGI 2018). 

Nuvarande metodiker för skredriskkartering är resurskrävande och tar relativt lång tid att genomföra, även om resultaten kommer till god nytta i samhällsplaneringen och klimatanpassningsarbetet för de kommuner som berörs av de skredriskkarterade områdena. Resultaten och arbetssätten kan också användas i andra geotekniska sammanhang och har bidragit till en utveckling av de geotekniska kunskaperna. 

I denna rapport redovisas ett arbete med att undersöka möjligheter att ta fram alternativa och än mer förenklade metodiker som i en högre takt kan producera de skredriskkartor som samhället har behov av i klimatanpassningsarbetet såväl i planerings- som i byggskeden. 

Denna rapport behandlar säkerhetsrisker vid tillfälliga uppställningar av tunga anläggningsmaskiner såsom bandgrävare, bandlastare, vältar och liknande. Utgångspunkten är två inträffade olyckor där uppställda maskiner välte och där bristfällig riskvärdering och kommunikation identifierades som bakomliggande orsaker. I rapporten utvecklas en strukturerad metod för riskvärdering med fokus på maskinens stabilitet, underlagets bärighet och lutning, samt påverkan från väder och vind. Resultatet är en praktisk checklista och arbetsgång som kan användas av entreprenörer, arbetsledare och maskinägare för att säkra uppställningar i fältmiljö. Syftet är att minska risken för framtida olyckor genom ökad medvetenhet, bättre kommunikation och tydligare kravställning vid uppställning av tunga maskiner.

Schakta säkert 2015 är en vägledning framtagen av Statens geotekniska institut (SGI) i syfte att öka säkerheten vid gräv- och schaktarbeten i jord. Dokumentet belyser de vanligaste orsakerna till ras och olyckor i samband med schaktningsarbeten och förklarar hur dessa risker kan hanteras genom geoteknisk förståelse, rätt arbetsmetoder och lämpliga skyddsåtgärder.

Boken vänder sig till yrkesgrupper inom bygg- och anläggningssektorn, såsom entreprenörer, projektörer, arbetsledare och tillsynsmyndigheter och kombinerar praktiska exempel med rekommendationer som bygger på SGI:s erfarenheter och gällande föreskrifter. Syftet är att bidra till en säkrare arbetsmiljö och minska antalet olyckor vid arbete att schakta.