Stränderna längs farleder utsätts för erosion från bland annat fartygstrafik. Detta har identifierats som problem i farleder som exempelvis Furusundsleden, farleden i Göta älv och farleden in till Södertälje. Syftet med vägledningen är att inspirera och ge stöd till aktörer som berörs av stranderosion längs farleder och att visa hur man kan hitta hållbara naturbaserade lösningar på erosionsproblem. 

Traditionellt utgörs erosionsskydd längs farleder ofta av hårda material såsom stenskoningar, gabioner, betongplattor, betongmadrasser eller spont, även kallade ”grå lösningar” eller ”hårda erosionsskydd”. Gemensamt för dessa skydd är att de kan påverka de naturliga ekosystemen negativt och förflytta erosionsproblemen till kringliggande områden. Genom att anlägga naturbaserade erosionsskydd kan större hänsyn tas till naturvärden och sociala aspekter i områden. Ett naturbaserat skydd syftar till att både förhindra skador orsakade av erosion, och främja biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Även hårda material kan användas som del i den naturbaserade lösningen, exempelvis en vågbrytare i form av en stenrevel.

Lösningen behöver uppfylla vissa kriterier och bidra positivt till biologisk mångfald för att definieras som ett naturbaserat erosionsskydd. Syftet med kriterierna är att säkerställa att lösningen håller tillräcklig kvalitet med avseende på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, och för att hindra att begreppet ”naturbaserade lösningar” urvattnas. Kriterierna ger också ett stöd vid planering och genomförandet av erosionsskyddande åtgärder. 

SGI har tagit fram en arbetsprocess i åtta steg som ett stöd för att välja en lämplig erosionsbegränsande åtgärd längs en farled. Processen är cirkulär där det sista steget leder tillbaka till början för att skapa en lösning som kan anpassas efter förändrade förutsättningar. Samverkan och ett tvärsektoriellt arbetssätt är nödvändigt genom hela processen för att hitta bra lösningar.

Denna rapport utgör en vägledning för hur platsspecifik riskbedömning kan genomföras vid behandling av förorenad jord med biokol. Vägledningen har tagits fram inom forskningsprojektet BALANCE och riktar sig till myndigheter, konsulter och andra aktörer som arbetar med efterbehandling av förorenade områden. Fokus ligger på polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och utvalda tungmetaller.

Metodiken bygger på Naturvårdsverkets modell för riskbedömning av förorenad mark och dess Excelbaserade beräkningsverktyg. Eftersom biokolsbehandling inte innebär att föroreningar avlägsnas från platsen, utan i stället syftar till att minska risker genom fastläggning, beskriver rapporten hur förändringar i föroreningarnas löslighet, spridning och biotillgänglighet kan beaktas i en riskbedömning, både inför och efter en åtgärd.

För PAH beskriver vägledningen hur platsspecifika data kan tas fram och användas för att justera ämnesparametrar i riktvärdesmodellen. Särskild vikt läggs vid fördelningskoefficienten mellan organiskt kol och porvatten (KOC), som har stor betydelse för bedömning av hälsorisker och spridningsrisker.

Som stöd till detta arbete har ett separat Excelbaserat verktyg utvecklats (Effektiva medelvärden PAH), vilket används för att beräkna så kallade effektiva medelvärden för PAH‑grupperna PAH‑L, PAH‑M och PAH‑H baserat på den platsspecifika sammansättningen av PAH i jorden.

För metaller beskrivs hur platsspecifik riskbedömning kan genomföras med fokus på metallernas löslighet och biotillgänglighet. I Naturvårdsverkets riktvärdesmodell är det fördelningskoefficienten mellan fast fas och vatten (Kd) som kan justeras baserat på platsspecifika data. Rapporten ger vägledning kring användning och tolkning av laktester och porvattenmätningar vid biokolsbehandling samt belyser metodologiska begränsningar, exempelvis risken för överskattning av metallers löslighet i standardiserade laktester. För bedömning av risker för markekosystemet beskrivs hur biotillgänglighetskorrigerade riktvärden kan tas fram med hjälp av ett separat beräkningsverktyg.

Rapporten innehåller exempelberäkningar som illustrerar hur vägledningen kan tillämpas i praktiken för olika markanvändningsscenarier. Exemplen visar att biokolsbehandling kan ha stor betydelse för riskbedömning av PAH, medan effekten på risker kopplade till vanliga tungmetaller i regel är mer begränsad.

Sammanfattningsvis ger rapporten ett praktiskt stöd för hur riskbedömning kan anpassas vid biokolsbehandling av förorenad jord, snarare än generella rekommendationer om när biokol bör användas. Vägledningen betonar vikten av platsspecifika undersökningar och rekommenderar att biokolets effekt alltid utvärderas tillsammans med den aktuella jorden innan en fullskalig åtgärd genomförs.

I projektet ”Innovativa material för adsorption av oorganiska föroreningar” undersöktes hur restprodukter av slagg och bark från metall- och träförädlingsindustrin kan användas som kostnadseffektiva sorbenter för behandling av förorenat vatten. I laboratorieförsök testades materialens förmåga att binda bland annat krom(VI), nickel, zink, arsenik, kadmium, bly och uran. Försöken gjordes både som batch- och kolonnförsök, och resultaten utvärderades med isoterm-, kinetik- och diffusionsmodeller för att bestämma sorptionskapacitet och sorptionshastighet.

Studien visade att vattenkyld slagg har betydligt bättre sorptionsförmåga än luftkyld, och att processen där slaggen bildats påverkar dess effektivitet. Barkens sorptionspotential varierade också beroende på barktyp. Generellt fungerade slagg särskilt bra för tvåvärda katjoner, medan bark var mer effektiv för hexavalent krom.

Utöver sorptionskapacitet analyserades materialens kemiska och fysikaliska stabilitet genom sekventiella laktester för att kunna bedöma hur sorptionen fungerar över tid.

Forsknings- och utvecklingsprojektet genomfördes 2020-2023 under ledning av Örebro universitet. Medverkande parter var Outokumpu Stainless AB, DGE Mark och Miljö AB, FlexiClean AB samt Remedy by Sweden AB.

The International Conference on Deep Mixing – Best Practice and Recent Advances (Deep Mixing ’05) was organised by the Swedish Deep Stabilization Centre. Particular emphasis was placed on the exchange of practical experience from the application of dry and wet mixing methods. The aim of the conference was to enhance the exchange of knowledge and to facilitate the interaction between researchers, consultants, constructors, equipment manufacturers and clients from all over the world.

As a landmark event, Deep Mixing ’05 was organised to document major developments of deep mixing methods, including recent technical and equipment development, experience from case histories in different parts of the world as well as standardisation efforts in Europe and elsewhere. An effort was made to bring together representatives of the deep mixing industry from different parts of the world and to facilitate information exchange and discussions.

The papers submitted to the conference were reviewed by a scientific committee, which helped to assure a high technical and scientific level. The conference organisers wish to thank the authors for their excellent contributions.

The Technical Programme comprised Regional Reports, State-of-Practice Reports and Keynote Lectures by eminent international experts in the area of deep mixing.

Denna skrift vänder sig till dem som dimensionerar och projekterar av förstärkningsåtgärder, dvs. främst geotekniker och tekniska granskare. Skriften är en uppföljning till Skredkommissionens anvisningar för släntstabilitetsutredningar.

Skredkommissionens Rapporter 3-5:95. Dessa anvisningar beskriver hur man i olika steg med successivt fördjupade utredningar kan särskilja de områden där stabiliteten är tillfredsställande och de områden där någon åtgärd i form av restriktioner, övervakning, utrymning eller förstärkning måste vidtas. De behandlar dock inte vilka eventuella förstärkningsåtgärder som bör väljas, hur dessa skall utformas och dimensioneras, eller vilken förstärkningsgrad som krävs. Då ett behov också föreligger av allmäna riktlinjer för utformning av förstäkningsåtgärder, har Skredkommisionen tagit fram denna rapport med rekommendationer för projektering och dimensionering av förstärkningsåtgärder i naturliga slänter.

Denna skrift är en av tre, som framtagits av IVA's Skredkommission, i syfte att höja och säkra kvaliten i stabilitetsutredningar. De tre delarna av Anvisningar för Släntstabilitetsutredningar utgörs av * Anvisningsdel - där kraven och metoderna i redovisas detalj.

* Brukaranvisning - som skall säkerställa att geoteknikern genomför de undersökningar och analyser som krävs i varje enskilt skede och det med rätt kvalitet.

* Information - som för lekmän redovisar hur arbetet med analysen av en slänt systematiskt drivs fram till beslut om eventuell åtgärd.

Denna del, Brukaranvisning, anger för varje skede, vad som skall beaktas och i vilken omfattning. Detaljeringsgraden anges genom hänvisningar till Anvisningsdelen. Anvisningarna vänder sig främst till geotekniker, konsulter och de myndigheter som har att granska utförda stabilitetsutredningar, men kan också tjäna som information till beställare av stabilitetsutredningar.

I denna rapport redovisas ett forskningsprojekt om långtidsegenskaper hos kalkcementpelare som installerades i lera i tre fältlokaler för cirka 20-30 år sedan i anslutning till infrastrukturprojekt på svenska Västkusten. Syftet med forskningsprojektet var att genom kalkpelarsondering och provtagning av pelarna i fält och laboratorieförsök undersöka homogenitet och hållfasthet. Vidare var ett syfte att utveckla laboratorieutrustning och metodik för lakningsförsök för accelererad åldring och genomföra lakförsök på borrprover från pelarna. I fält genomfördes provtagning i pelarna med S-Geobor och i laboratoriet undersöktes hållfastheten hos borrkärnorna genom enaxliga tryckförsök och skjuvstansförsök. Homogeniteten hos pelarna undersöktes genom visuell inspektion och röntgentomografi av borrkärnor.

Resultaten från undersökningarna visar att kalkcementpelarna har en betydligt högre hållfasthet efter 30 år än vad som ansattes vid dimensionering av förstärkningsåtgärden. Kalkcementpelarnas hållfasthet har ökat något i jämförelse med hållfastheten uppmätt vid pelarsonderingar som utfördes cirka 10 år efter installationen.

Hållfastheten utvärderad från kalkpelarsonderingar i pelare i fält överensstämmer ej med hållfastheten utvärderad från laboratorieförsöken. Laboratorieförsöken visar generellt på en stor spridning i hållfasthet på ungefär samma nivåer, både mellan olika pelare och inom en och samma pelare.

Sonderingsresultaten från kalkpelarsonderingar visar generellt på en större spridning i utvärderad hållfasthet mellan pelarna i respektive lokal de översta två metrarna än på djup därunder. Baserat på okulär bedömning av borrkärnor från pelare var det större variationer av bindemedlets blandning med leran de översta två metrarna än på djup därunder. Spridningen i hållfasthet mellan pelare, samt skillnaden i hållfasthet mot djup, har statistisk kunnat kvantifieras för pelarsonderingarna i fältlokal Håby.

Vid pelarsondering kan vingen styra ur pelaren och gradvis gå från att mäta sonderingsmotståndet (hållfastheten) i pelaren till det i omgivande naturliga jorden. Vid analys av resultat från pelarsonderingar bör detta beaktas. Det fungerade bra att använda S-Geobor för att i fält ta upp kärnborrprover från kalkcementpelarna. Proverna var generellt av hög kvalitet.

En modifierad utrustning har utvecklats för att i laboratoriet kunna genomföra forcerade laktester på prover tagna från stabiliserade pelare i fält.

Denna skrift är en av tre, som framtagits av IVA's Skredkom­mission, i syfte att höja och säkra kvaliten i stabilitetsutredningar. De tre delarna av Anvisningar för Släntstabilitetsutredningar utgörs av 

*    Anvisningsdel - där kraven och metoderna i redovisas detalj.

*    Brukaranvisning - som skall säkerställa att geoteknikern genomför de undersökningar och analyser som krävs i varje enskilt skede och det med rätt kvalitet.

*    Information - som för lekmän redovisar hur arbetet med analysen av en slänt systematiskt drivs fram till beslutom eventuell åtgärd.

Denna del, Anvisningsdelen, definierar i detalj de krav som ställts upp och de metoder som bör användas i varje enskilt skede. Anvisningarna vänder sig främst till geoteknik.er, konsulter och de myndigheter som har att granska utförda stabilitetsutredningar, men kan också tjäna som information till beställare av stabilitetsutred­ningar. 

Denna skrift är en av tre, som framtagits av IV A's Skredkommission, i syfte att höja och säkra kvaliteten i stabilitetsutredningar. De tre delarna av Anvisningar för Släntstabilitetsutredningar utgörs av * Anvisningsdel - där kraven och metoderna redovisas i detalj. * Brukaranvisning - som skall säkerställa att geoteknikem genomför de undersökningar och analyser som krävs i varje enskilt skede och det med rätt kvalitet. * Information - som för lekmän redovisar hur arbetet med analysen av en slänt systematiskt drivs fram till beslut om eventuell åtgärd.

Denna del, Information, visar hur analyser av en slänts stabilitet genomförs med successivt ökande detaljeringsgrad. En utredning kan således avslutas så fort tillräckligt underlag för beslut har erhållits. Avslutningsvis redovisas exempel på olika förstärkningsåtgärder. Anvisningarna vänder sig främst till geotekniker, konsulter och de myndigheter som har att granska utförda stabilitetsutredningar, men kan också tjäna som information till beställare av stabilitetsutredningar.

I samband med förstärkningsåtgärder i ler- och siltslänter är det vanligt att någon typ av erosionsskydd används. Det finns många olika typer av erosionsskydd att välja mellan på marknaden. Ofta är det svårt att veta vilket som är det mest optimala. Utförande, funktion och hållbarhet är viktiga faktorer som påverkar totalkostnaden för det färdiga erosionsskyddet.

Denna rapport redovisar de vanligast förekommande erosionsskydden. Användningsområde för respektive skydd anges tillsammans med en allmän beskrivning av nödvändigt förarbete. För- och nackdelar med respektive skydd ges också. I ett inledande avsnitt ges allmänna riktlinjer för utformning av erosionsskydd. I bilagor ges en överblick över olika filterkriterier, dimensioneringsanvisningar för erosionsskydd av samkross (samtaget krossmaterial) samt en kortfattad teoretisk beskrivning av erosionsprocessen. Rapporten är en handledning för dem som praktiskt utför erosionsskydd, men är inte ämnad att vara en lärobok i ämnet.