Hur provtagningar av jord vid förorenade områden planeras, utförs och kontrolleras varierar mellan olika projekt. Orsaken är dels att provtagningsteorin för partikulära material är relativt okänd och komplicerad, dels att det saknas svensk litteratur som tydligt beskriver resonemangen som ligger till grund för korrekt replikatprovtagning i fält. Konsekvensen har blivit att olika organisationer och personer gör olika tolkningar av vad som är lämpligt, vilket i sin tur leder till resultat som kan vara svårtolkade.

Denna rapport har två olika syften: (1) att förklara grunderna i provtagningsteorin, så att denna teori har bättre förutsättning att beaktas i verkliga projekt, och (2) att beskriva hur replikatprover bör tas i fält, med utgångspunkt i provtagningsteorin. Målet är att det ska leda till provtagningar av högre kvalitet samt en bättre kontroll av utförda provtagningar än idag. Rapportens målgrupp är personer som har ett särskilt intresse för provtagningsfrågor och som planerar provtagningar av förorenad jord eller granskar provtagningsplaner och genomförda provtagningar.

Rapporten är inriktad mot provtagning som syftar till att karakterisera en viss jordvolym, så att beskrivande statistik kan beräknas och osäkerheter kvantifieras. Ett av de viktigaste stegen inför karakteriserande provtagning är att definiera den jordvolym som ska undersökas, den så kallade karakteriseringsvolymen. Därefter måste även provets representativa volym definieras. För att undvika provtagningsfel, eller åtminstone hålla felen på en acceptabel nivå, är det viktigt att känna till vilka felkällor som finns. Rapporten beskriver de sju grundläggande provtagningsfelen enligt provtagningsteorin.