Per- och polyfluorerade ämnen (PFAS) är ett samlingsnamn på en stor grupp syntetiskt framställda ämnen, som har använts under en lång tid tack vare sina smuts-, fett- och vattenavvisande egenskaper. Ett vanligt användningsområde har varit i brandskum, vilket innebär att många brandövningsplatser idag är förorenade av PFAS. Transporten av PFAS i grundvatten varierar beroende på vilken typ av PFAS som studeras. Dessa variationer kan till exempel resultera i att den maximala koncentrationen, som uppnås i en recipient nedströms föroreningskällan, kommer att skilja sig åt baserat på mindre skillnader i fördelningskoefficienterna för olika PFAS. I denna studie har SGI, på uppdrag av Naturvårdsverket, undersökt dessa effekter med hjälp av en fiktiv grundvattenmodell som är representativ för flera PFAS-förorenade områden.

Syftet med grundvattenmodellering i denna rapport är att visa effekterna av skillnader i fördelningskoefficienter mellan olika PFAS samt hur dessa kan påverka en hypotetisk grundvattenförekomst. Den redovisade modelleringen ska inte betraktas som platsspecifik. Modellparametrar har valts för att vara representativa för en medelstor grundvattenförekomst. Tre olika åtgärdsstrategier simulerades: 40 år, 60 år och 80 år efter det att föroreningen antas ha uppstått (där 40 år efter det att föroreningen antas ha uppstått motsvarar nutid).

Resultaten visar skillnader över tid mellan mindre mobila (exempelvis PFOS) och mer mobila (exempelvis PFHxS) PFAS. Vid en simulerad nutid hade mer mobila PFAS nått mer än 80 % av sin maximala koncentration vid uttagspunkten samtidigt som mindre mobila hade nått 24 %.

Simuleringarna visar att en fördröjning av en åtgärd med 20 år kan resultera i att det tar mer än 20 år innan koncentrationerna vid recipienten återgår till ursprungliga nivåer. Tidig information om förekomst av PFAS-föroreningar i olika recipienter kan vara ett värdefullt underlag för riskbedömningar.